Lengt Fogelberg. (Efter Revue des deux Mondes.) (Forts. fr. n:o 45.) Stockholms professorer, hvilka, såsom ofvan är nämndt, tillhörde konstskolan från Ludvig XV:s tid, voro långt ifrån att dela hans åsigt; ja man kunde nästan frestas till den lilla misstanka, att de endast för att blifva en besvärlig spefågel qvitt anhöllo hos svenska regeringen om ett stipendium, som kunde sätta deras gensträfvige lärjunge istånd att studera i utlandet. Stipendiet beviljades, och Bengt Fogelberg reste år 1818 vid 31 årg ålder till Tyskland. Hans strid med professorerna hade således räckt i sjutton år, men under denna långa tid hade hvarken hans idger blifvit förvirrade eller hans vilja böjd. Ett sällsynt exempel på fasthet! Med hjertat uppfyldt af förhoppningar lemnade han fäderneslandet. I Tyskland uppehöll sig Fogelberg icke länge; han fann der utan tvifvel icke det, hvarefter han så ifrigt längtade: en undervisning, som i andligt hänseende slöt sig till den klassiska konsten. Men innan han öfversteg Alperna, innan han drog till sina drömmars mål, det älskade Italien, ville han se Frankrike och begaf sig till Paris. Han hoppades der finna någon mästare, som, med aktning för det antika, genom samtal och vägledning kunde förbereda honom till fria studier på egen hand. IIans hopp blef icke heller gäckadt. tyktet hänvisade honom till Pierre Gurin, den tiden en högt ansedd bildhuggare. Fogelbergs val visade sig lyckligt. Under aderton månader begökte han dagligen Guerins atelier och tecknade dels efter gipsfigurer, dels efter lefvande modeller. Här utvidgade han sin föreställningskrets och afkastade den förra ensidiga undervisningens ok. Alla, som kände Fogelberg under hans vistelse i Frankrike, erinra sig ännu med heundran hans flit och uthållighet; lycklig öfver att hafva funnit en mästare, som förstod honom, bemödade han sig att återvinna den tid, han förlorat vid akademien i Stockholm. Han tyckte sig, så att säga, i Guctrins röst höra ett eko af Sergells. Efter halftannat års förlopp förde han ritstiftet med sällsynt fär