Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1856, sida 2

det ordspråket päminnas vi dagligen. Menniskan är född, för att dö. Med allmänna uttryck sf detta slag visste Paul att undgå Raymonds försök att intränga i hans hjertas hemligheter. Den uppgående solens strålar genomträngde nu skogens löfhvalf. Fåglarne började sin morgonsäng. Det var den tid då Aurore plägade visa sig. Både Paul och Raymond funno stunden högtidlig, och liksom af fruktan att möta Aurores första blick, drogo sig begge tillbaka under en grupp af ebenträd, under hvilka nattens sista skuggor ännu dröjde. Aurore visade sig nu på tröskeln till blockhuset, klädd i en hvit med svarta band garnerad klädning och svart slöja. Grefve Raymond närmade sig med sänkta blickar och helsade förvirrad med handen, utan att aftaga hatten. Aurore syntes öfverraskad, då hon igenkände grefven. Hon besvarade helsningen sorgset, man hjertligt, och några tårar nedföllo på hennes bleka kinder. Den hand, hon räckte Raymond, var kall ... förstenad af en tärande dödskyla ... den enda, som trotsar de brännande strålarne från equatorns sol. Paul följde med blicken hvarje deras rörelse, men iakttog under tiden samma hållning, som en hofman vid en drottnings vpetit lever. Systrarne Davidson kommo nu ganska lägligt, för att afbryta en scen af nedtryckande förlägenhet. — Mina döttrar, sade Aurore, — ni sen här grefve Raymond de Clavieres, en af mina bästa vänner. Raymond bugade sig och framstammade några af dessa meningslösa ord, som man icke sällan, under de likgiltigaste omständigheter i verlden, får höra vid en presentation. Aurore vände sig uu till Paul med en förtrolig