Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1856, sida 2

helsning, hv: begagna tiden, inuan solen hunnit alltför högt öfver synkretsen. Åtröljer ni oss, herr grefve? frågade Aurore. — Jag och min vän Paul, svarade Raymond. — Vi öppna tåget, sade Aurore, i det hon bjöd Augusta den ena och Maria den andra armen; — tillåten J, mina herrar? De begge männen bugade sig, lade sina stndsare på axeln och följde på kort afständ. De sökte ömsesidigt föra hvarandra bakom ljuset med åtskilliga oskyldiga konstgrepp: de lätsade med intresse betrakta träden, blommorna, bäcken, fjärilarne, med ett ord allt hvad den lilla stigen, som förde till badstället, kunde erbjuda deras synsinne; allt med undantag af de älskliga gestalter, som skymtade bland häckarne framför dem. De hunno snart till stranden. Aurore visade ingen öfverraskning, då hon varseblef skjulet och bambustaketet, som Vandrusen och Strimm uppfört. Hon vände sig om och sade med ett omärkligt leende: — Jag tackar er, men är icke öfverraskad. I går när herr Vandrusen föreslog mig att med mina döttrar gå hit ner, gissade jag allt. Paul och Raymond satte sig ned på femtio stegs afstånd från detta nya Dianas bad, för att bevaka skogsbrynet och hålla utkik. Ingendera af dem ville först öppna samtalet. De tycktes vara så upptagne med sina väktarcäligganden, att de ej hade tankar för annat. Paul, som emellertid ville gifva grefven tillfälle att afbryta tystnaden, reste sig emellanåt upp, spände hanen på sitt gevär och såg sig om till höger och venster, lik en jägare, som vid en skogsväg väntar på det förföljda villebrådet. (Forts.)