Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1856, sida 2

att hon sydde klädningar åt deras båda qvinnor, som nu nästan likna europeiska fruntimmer. Aurore undervisar dem i kristendomen och behandlar dem som systrar ... Hvad! jag tror, ni blir röd, Raymond! — Ja det ligger verkligen något rörande uti att se två stackars vildinnor glädja sig öfver en sådan småsak, som ett par klädningar .. I ödemarken bar man så små anspråk på lyckan, svarade Raymond, som blygdes öfver att ha blifvit öfverraskad i ett tillstånd af känslighet; — men nu kommer Strimm och Alban, som slutat sitt arbete... Det torde nu kanske vara tid att söka upp vära vänner. — Åh, de hälla ännu på med sitt arbete: det är just nu den tid, då arbetet fortgår som ifrigast, ty klockan fyra på aftonen rasta vi och lägga oss att sofva under träden, hvarefter vi, sedan solen gått ned, arbeta ännu ett par timmar. Så har Aurore ordnat arbetstiden, och det är ganska förståndigt. — Är således ingen af nybyggarne att träffa i blockhuset vid denhär tiden? — Ingen enda. De äro alla sysselsatta med att utdika det södra kärret, hvaraf vi snart skola få en präktig risåker .. Men låtom oss emellertid gå. Fruntimmerna äro hemma, och de skola kanske emottaga OSS. — Nej, Vandrnsen .. Natten är nu inne, och jag vill helst återse grefvinnan Despremonts i morgon vid full dager. — Som ni behagar. De lemnade stranden, följande stigen, som ledde till blockhuset. Alban Råvest, som redan stod på förtrolig fot med Strimm och malajen från Timor, följde efter Vandrusen och Raymond. Stigen slingrade sig mellan höga och lummiga träd, under hvilka nattens mörker var djupare än kring