Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1856, sida 2

ga, att namnet Aurore är ristadt i eldskrift på hans panna. En sådan kärlek som hans har väl hitintills aldrig funnits... Vandrusen dolde en hemlig afsigt under dessa ord. Han gjorde sig ej skyldig till öfverdrift, då han talade om Pauls kärlek, men han ville utforska, i hvilken mån samma passion för samma qvinna ännu herrskade i Raymonds hjerta, eller om icke resan och frånvaron hade afkylt densamma. Raymond hade alltifrån början af samtalet gjort allt, för att dölja just det som Vandrusen ville utforska. Han antog den lätta hållning, som var honom så naturlig i lyckligare dagar, och sade i halft skämtsam ton: — Nå huru mottog herr Paul, som ni skildrar så ursinnigt kär, huru emottog han underrättelsen om grefve Despremonts död? Få ett förståndigt och passande sätt, den rättvisan måste man göra honom. Han visade sig tillochmed bedröfvad .. Men efteråt har han börjat se glad ut som förr i verlden .. han tillochmed skämtar ibland och sjunger sina hemlandsvisor. — Kanske har enkan gifvit honom en tröstande vink? frågade Raymond med osäker röst. — Nej, visst icke! svarade Vandrusen; — grefvinnan har hvarken visat sig för Paul eller oss. Hvarje afton efter solnedgången plägade hon gå ut med systrarne Davidson, som hon kallar sina döttrar, för att promenera i en liten trädgård, som de fridlöse anlagt åt henne utanför hennes dörr — en liten nätt trädgård, kan jag försäkra. Der finnas bananasträd, vaniljbuskar, välluktande kanelträd, hibiscus och hvita rosor, sådane, som vexa kring källan derborta. Hela trädgärden blef färdig på några dagar. Grefvinnan visade Vandakerierna sin tacksamhet dermed,