Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1856, sida 2

den förlorade, och så satte Dircktören krokben för resen, och han föll, och jorden darrade vid den väldiges fall; men vargen han grep genast allt fastare tag om både mitt och andras barn som han röfvat. Nå, jag fick den der andra pojken på sätt och vis; han var vacker och stark, men sjelfrådig och kall mot både mig och husbond, som nu var ingen annan än fordna Direktören, och jag vände ryggen åt den junkern, men hjertat blef alltid vändt och skall så alltid blifva till mitt eget barn. Och så förgingo många år, och allt närmare kom ulfven, och han ställde sig än smilande, än hotande till dess han småningom förtrollade sjelfva husbond. Ja, till någon del åtminstone, förvargade han mig sjelf, ty jag kände huru min näsa blef allt längre och längre till dess hon småningom blifvit så lång som den längsta vargnos. Ve mig, småningom började jag glömma och blifva liknöjd för mitt olyckliga barn och lyssna till så hjertlösa ord som dessa: du kan lefva utan barnet, du kan äta och dricka och roa dig det förutan; om du ock kunde få det åter, så vill vargen snart taga det tillbaka och då kan du få rifvet skinn; blif du i hönshuset och vid spisen, gumma lilla. Och jag blef så, och somnade in. Orolig var dock sömnen, men då jag vaknade tog jag en klunk ur flaskan och döfvade så min ängslan: men nu är bränvinet så dyrt, så att jag icke engång har råd bestå mig denna usla tröst. Nu vill jag blott slutligen nämna, att för någon tid sedan fick jag höra jagtrop, halloh och hurrah, och hornlåtar och skott. Jag stapplade då opp på höjden, och får se två stora, starka, modiga hundar hålla vargen i lufven. Nå, då ropade grannarna åt mig: si så, gumma, raska nu på dig, rif ögonen ur skallen på vargen och återtag ditt barn! Passa nu på, ty de der hundarna drifva ej ofta tillsammans; nu eller aldrig gamla Sara! — Kära herre, hvad skulle jag göra? Ar det nu för sent? Om så är, så döm ej mig, arma moder, för strängt. S. V. E. A. Gamla UHönsgumman.