För någon tid tillbaka meddelade vi en uppsats ur tidn:n Upsala, om utbyten af länder, hvilken uppsats framkallat ett svar från den gamla Hönsgumman, som blifvit insändt till Friskytten och har följande begrundansvärda lydelse: Min goda Herre! — Förr, i mina yngre dagar, skref jag på rim kantänka, jag liksom flickorna gerna göra så snart de kunna skrifva en smula. Nu — gammal, uttråkad, sorgbunden — kan jag knappt skrifva orimmadt, men vill ändå skicka honom, som så nyss rifvit i mitt aldrig helnande sår, några ord till min ursakelse samt en fråga, hvad han vill att jag skall göra. Jag är icke den modren, som, för att skydda sig sjelf, kastade sitt barn åt den förföljande vargen, såg det sönderslitas, men som befriades från sin skam och sina qval förmedelst hugget af den barmhertige bondens yxa. Nej, jag är den arma modren, som såg ett sitt trogna, älskade barn bortsläpas af ulfven för att bortbytas till oskäligt djur. Herre, jag har sett det förvargadt, sett det börja grina emot mig, hört huru det börjat tjuta med vargarna. Och ni frågar ni: om ej menniskooch moderskänslan fordrade att jag äfventyrade något, vågade något, att jag omfattade hvarje tillfälle för att återfå mitt barn. Låt mig få försäkra Eder att jag alltid ville det. Jo, jo, menar ni, men den som vill ändamålet måste ock vilja medlen; ni skulle hafva rusat på odjuret och vågat edert eget skinn. Kära Herre, detta är lätt sagdt till, men ej så lätt gjordt af en stackars tjenarinna. Hon får lof att rätta sig efter husbonden. Aldrig hade vargen fått mitt älskade barn om jag icke, den tiden han tog det, haft en dum, envis, högmodig och halfgalen husbonde. Nå det kräket blef då snart bortkörd af sina underhafvande. Men efter honom kom en utlefvad och förlefvad stackare, som kanske menade mig väl, men som till intet dugde — och hvad kunde jag göra utan husbond? Men så fick han en förvaltare, en Ekonomie-Direktör, — ni vet kanske hvad detta vill säga — det var en herre, som såg morsk ut, och som talade stort. Då gladdes jag, jag neg djupt för honom, och smekte honom på bästa sätt och gaf honom både ägg och kycklingar, ty, tänkto jag, han kan, han skall görat. Och det såg så hoppfullt ut, ty just med detsamma kom en rese fram och grep vargen i lufven och ropade åt mig: upp med dig nu, gumma, och återtag ditt barn! Ack, hvad jag då hoppades och gladdes, och aldrig glömmer jag huru mitt barn då såg på mig! jag ser ännu huru det räckte sina armar, på hvilka vargludden än ej spruckit ut, emot mig. Men vargen han tisslade och tasslade med Direktören och hviftade svans åt honom, så att äfven han greps af en förtrollning, och båda tokade bort mig med löfte att jag skulle få en annan och fullvuxen pojke i stället för