Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1856, sida 3

Unsändt.) Ett slutord om fiskarne i Döda hafvet. Sedan den värde författaren af Bibelhandboken i N:o 41 af Handelstidningen redt sig för de flesta af de anmärkningar, som af undertecknad blifvit gjorda emot nämnda hans arbete, står frågan emellan honom och mig på samma punkt, som frågan emellan Ryssen, vår älskade granne i öster, och vårt kära brödrafolk. De tvista om ett fiskvatten. Likväl måste härvid observeras den betydliga skillnad, att Ryssen och Norrmannen, eller rättare ryska Lapparne och de norska, vilja fiska i hvarandras vatten, då vi deremot ej ledas af sådana egennyttiga intressen; inför oss rör frågan: fiskarnes i Döda hafvet to be or not to be. Mag. B. bevisar med många lärda citater, att der ej finnas fiskar, jag deremot tror med min vän skalden Chateaubriand att sådana der existera. Hvad de egentligen skola der att göra, kan jag dock ej begripa. Nog kunde de hafva det bättre, än att gå och traska i de grumliga vågorna af detta tråkiga vatten, ältande i asfaltbecket såsom skomakare, luktande på bränderna efter Sodom och Gomorra. Tacka vill jag då fiskarnes ställning i våra haf. De riskera väl att fångas och uppätas, hvilket torsken och skäddorna i Döda hafvet ej göra; men också hafva de förra något annat till vatten att röra sig uti, klart som kristall och vidsträckt sen, så att de respektiva innevånarne kunna utsträcka sina promenader ända till Kalifornien och Nya Holland, då stackarne i Döda hafvet omöjligen komma längre än på en liten utfart till Tiberias och Merom. — Slutligen, för att öfvertyga oss, ex visis et auditis, om verkliga förhållandet, föreslår jag ett litet fiskparti till det Döda hafvets stränder; detta vore cj stort orimligare än hvad jag i fjol sommar såg på min resa i Norges Romsdal, dit en Engelsman hastat från belägringen af Sebastopol för att fiska lax. W—n.