Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1856, sida 1

Surcouf säg utåt hafvet och sade: — Herr de Clavieres har då lyckan med sig i allt! Vinden har kastat om till vestlig. — Jag visste det, sade grefven leende; — känner ni icke en sjömansvisa, som kallas: Vären och kärleken? — Sådan löjlig fråga! Ser jag ut som en skutskeppare på Loire eller som kaptenen på en lastpråm i Melun? — Nå, efter ni ej känner den, vill jag sjunga en af verserna i densamma: Ila, min slup, som skogens hind, Ia till önskad hamn! Snart får jag kyssa min flickas kind, Ankra i hennes famn. Aldrig för motvind jag än legat still; Vinden sig vänder, hvart älskaren vill. — Der ser man, inföll Surcouf, — hvad verkan ett sådant uttryck som detder vdet är godt kan utölva på en stackars gosses hjerna! Nyss var den värde grefven färdig att draga sin sista suck, och jag funderade just på en passande grafskrift åt honom, då helt plötsligt en god nyhet anländer och den döde vaknar upp! Tillstå, att jag är ett godt barn, Raymond! — Ja, kapten, ni är den bästa menniska i verlden, fastän ni för en stund sedan var obarmhertig emot mig. — Och eftersom ni nu bevisat, att vinden sig vänder, hvart älskaren vill, så lätom oss lyfta ankar och afsegla! — Till Samarang? frågade grefven. — Till Samarang, till ert paradis, svarade Surcouf.