Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1856, sida 1

— Ni gissar rätt. — Ni vill, att jag skall föra er till Samarang? — Alldeles, Surcouf. — Och att det skall ske genast... — Ju förr desto bättre. — Och ni fordrar ännu mer. . ni fordrar, att vinden skall vända sig, för att tillfredsställa edra nycker... — Alldeles riktigt... Hermafroditerna från Versailles äro mycket anspråksfulla. — Hvad han är angelägen att gifva sitt namn åt en viss enka! — Och om så sker, sade grefven, — hoppas jag, att ert ryktbara namn, Surcouf, kommer att pryda giftermälskontraktet. — Då hoppas ni mer, än som någonsin skall ske! utbrast Surcouf lifligt. — Jag samtycker gerna till att landsätta er i Samarang ... men sedan det skett, taga vi af hvarandra ett längt farväl .. Nej, min käre grefve, reta icke min vrede! Latom oss förblifva goda vänner, men... — Men .. upprepade Raymond, för att nödga Surcouf fortsätta meningen. — Men grefve Despremonts vän skall aldrig förlåta hans enka ett visst det är godt, som försatt er i så förträffligt ynne, min käre Raymond. Gift ni er, var lycklig, lef länge, fröjda er åt en talrik afkomma, med ett ord: njut så stor sällhet, som kan falla på en dödligs lott, allt detta önskar jag er af hjertat och hoppas derjemte ofta erhålla underrättelser från er med posten öfver Cheribon eller Kalima ... men tro ej, att jag mer vill se den sköna grefvinnan de Clavieres; mitt beslut är oåterkalleligt, säsom Surcoufs ord alltid varit. Grnfven bugade sig med ett uttryck af undergifvenhet i sina anletsdrag.