Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1856, sida 2

— Ah! det är henne likt! anmärkte grefven för sig sjölf. peretter vände han sig åter till budbäraren och frågade tvekande: Unvad sade hon, sedan hon läst brefvet? Återgif hennes ord riktigt ... Glöm icke en enda stafvelse! — Åh, herr grefve, jag kan ingenting glömma af det skäl, att hon ingenting sade. — Jngenting? Icke ett enda ord? — Åtminstone så godt som ingenting. . Allt hvad hon yttrade, var .. — Nå, säg ut! — Hon sade: det är godt. En i kärlekens fysiologi hittills obekant känsla genomströmmade Raymond från fotabjellet till hjessan. Surcouf, som märkte att hans vän saknade ord, upptog sjelf samtalets tråd. — Förändrar du ej det uttryck, hon begagnade? frågade han matrosen; — sviker dig ej ditt minne? — Nej, kapten. Detder lilla svaret susar än i mitt öra .. Det var en så mild och vänlig röst .. Matrosen rätade sig, då han märkte, hvilken vigtig roll han spelade. — Var ingen annan närvarande än hon och du? frågade Surcouf. — Nej, kapten. — Och sedan hon sagt: det är godt, hvad gjorde hon derefter? — Hon tog sin vattenkanna och började vattna blommorna. — Syntes hon lika lugn som förut? — Ja, kapten. Hon var så sysselsatt med blommorna, att hon ej gaf mig en blick vidare. — Vi hafva nu ingenting mer att fråga dig, sade Surcouf; — lemna oss!