Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1856, sida 2

re mål, än sin egen fattiga sällhet? Tror ni ej, Raymond, att jag också haft tillfälle att spela romanhjelte och förälskad trubadur, om jag ej tagit mitt förstånd till fånga? Har icke jag också varit frestad att sucka för en herdinna a la Florian och lik en annan Paul valla en ny Virginie bland Il de FranccCes lunder? Tror ni ej, att äfven jag kände en rörelse i mitt hjerta, när jag såg Aurore uppstiga ur hatvet, höljd i sin mantel af svarta lockar? Men jag vakade öfver mitt hjerta, såsom en girig ötver sin skatt; jag betraktade mitt fartyg, som utbredde sina vingar för att föra mig till nya strider; jag betraktade min flagga, som påminde mig om min skyldighet att sörja för de tappre sjömän, som anförtrott sig åt min ledning. Dessa tankar stalsatte mitt bröst, men, tro mig, det var dock icke utan tvekan och smärta, jag besegrade mitt hjerta och nndvek den menskliga svaghetens blindskär, som äro tusen gånger farligare än de, hvilka hafvet döljer i sitt sköte. . — 0. Surcouf, hvad ni är lycklig, som så kunnat beherrska era böjelser! Jag har strandat på det blindskär, som ni förstått undvika. Förlåt min oskickliga segling och fullborda min räddning! .. Men i går var ni hennes vän ... . — I går, afbröt honom Surcouf, — visste jag icke, hvad jag vet i dag. — Ämnar ni vidare se grefvinnan Despremonts? frågade Raymond. — Nej, Raymond, jag vill icke återse henne... Jag känner mig nedslagen och harmsen öfver min förra godtrogenhet; jag trodde henne vara en qvinna med ovanliga dygder; men så blir man bedragen, då man dömer efter skenet. Hon liknar flertalet af andra qvinnor... Stackars Despremonts! (Forts.)