— Aftonbladet lemnar följande öfversigt af grefve G. Löwenhjelms långa diplomatiska bana. Grefve Lövenhjelm anvandes redan af Gustaf Adolf i fiera beskickningar, såsom en 1799 till kejsar Paul och en annan 1805 till konungen af Preussen för att söka förmå denne monark till biträdande af koalitionen emot Napoleon. Det var dock egentligen först 1812 han började utbyta krigarens befattning mot diplomatens. IIan sändes efter mötet i Åbo af dåvarande kronprinsen flera gånger till kejsar Alexander orh var Ä 2.1: . . FP rrolr honom 1813 följaktig till Polen och Tyskland. Närvarande jemte de ryska och preussiska generaladjutanterna under konferensen i Trachenberg emellan kejsaren, konungen af Preussen och kronprinsen, författade han sedan på kronprinsens befallning den i konferensen muntligen af svenska kronprinsen uppgjorda fälttågsplanen. I November s. å. afsändes grefve Löwenhjelm till de allierade makterna i Frankfurt am Mayn med uppdrag rörande de återstående krigsoperationernas uppgörande, samt i December till London med uppdrag i samma ärende till prinsen-regenten. 1 April 1814 afgick han i beskickning till de allierade monarkerna i Paris, der han qvarstannade till Juni s. ä. Sedan han 1815 varit sänd i diplomatiska uppdrag till kongressen i Wien samt tvänne särskilta gånger, i Juni 1815 och Januari 1816, till kejsar Alexander och en tid förestått svenska missionen i St. Petersburg, utnämndes han hösten det sednare året till Sverges minister i Wien. Denna post beklädde han dock ej längre än till 1818 i April, då han utnämndes till Envoye extraordinaire och ministre plenipotentiaire vid franska hofvet, hvilken befattning han alltsedan oafbrutet innehaft. — I Norra Calmar läns tidning läses: En författning, den må nu vara i hvilken gren af styrelsen som heldst, som, vare sig af brist på öfverensstämmelse med tidens förändrade fordringar eller kanske i följd af dess obillighet i Selfva grunden, icke efterlefves, men likafullt qvarstär oförändrad, är i sig sjelf ett oting, men ändå värre är om en sådan längesedan utdömd qvarlefva någon gång tillämpas. då resultaten vanligen gifva anledning till rättvisa klagomål. En sådan picce de Pancien rögime är den militärförfattning, hvarigenom officerare vid Gardesregementena ega rättighet, att, vid transport till annat regemente, komma främst i sin grad och sålunda vid första vakans vinna befordran i högre, framför de många kanske betydligt äldre och i öfrigt mera meriterade kamraterne. Vi känna icke huru gammal denna författning egentligen är, likasom vi ej kunnat utfundera dess rättsgrund; att den dock fortfarande qvarstår veta vi med säkerhet. Dess tillämpning, så litet öfverensstämmande med den militära, espriten har, om vi icke äro illa underrättade, ej på öfver 20 år kommit i fråga, sedan en baron K., vid transport till något af Westgöta regementen, förlorade lifvet i en duell, derföre att han begagnade sig at detta privilegium. Det är, efter så lång hvila, så mycket mera oväntadt att se denna, som man trodde åt evig glömska örverlemnade rättighet, åter vakna till lit. Det förljudes nemligen att en löjtnant vid Lifgardet till häst skall vara på väg att få transport till Smålands Hussar-regemente och dervid icke, som annars vid dylika transporter brukar vara vanligt, afsagt sig den s. k. gardestouren, utan kommer först i löjtnantsgraden för att derefter, vid snart förestående vakans och med förbigående af flera äldre förtjente officerare, med ens blifva ryttmästare och sqvadronschef. Om vi icke misstaga oss är den närmaste i tur bland de förbigångna officerarne vid regementet sedan 22 år, och hans officersfullmakt daterad samma år, den gynnade lifgardisten firade sin 10:de födelsedag. Den lifliga harm som detta väckt inom den prejudicerade korpsen är stor och vi taga för afgjordt att den icke blir mindre inom hela armåeen och i synnerhet hos de regementen som äro i besittning af denna besynnerliga företrädesrättighet, och hoppas vi att dessa sednare genom en kraftig och bestämd afsägelse för framtiden måtte förekomma dylika skandaler. JPpAIAAAHAAHGABAAn