Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1856, sida 2

Be fridlöse på Java. Af Mery:. (Forts. fr. föreg. N:r.) Alban Råvest betraktade Sureouf och skakade hufvudet med vemodig uppsyn. — Har du något att säga? frågade kaptenen. — Nej, svarade den provengalske matrosen. — Tala! Jag tillåter det. — Nåväl, kapten ... Dethär påminner mig om den skönaste dagen i mitt lif. Värt fartyg Solide, som förtjente sitt namn, fastän det just icke var någon snabbseglare, låg för ankar utanför Marquesasöarne . . herrliga öar, kapten. Kan ni gissa, hvad som hände? — Nej, hvad hände? Säg fort! — Jo, alla de unga Marquesasflickorna, väl tusen till antalet, komma simmande till fartyget, klättra upp i detsamma, springa som tokor kring däcket och ned i våra kabyssor, stjäla bort hvarenda nål, hvarenda spegelbit, vi hade ombord, och hoppa derefter i hafvet och simma tillbaka igen. — Nå, hvad menar du med den historien? — Jo, jag menar, att jag hellre skulle vilja se Marquesasflickorna en gång till, än deder fördömda markattorna, som nu betäcka hatvet. — Var lugn, sade Surcouf; — du skall snart slippa se dem. — Ja, i himmelen, vill jag hoppas, mumlade Provengalaren.