Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1856, sida 2

——— — —— — Barn! Guds hjelp är nära ... Nu blott den sista ansträngningen ... Relingen skall rensas! Anledningen till Surcoufs glädje var ganska enkel. Han hade varseblifvit. att den lilla rökpelare, som uppsteg från den på gångspelet befintliga luntan, ej mera höjde sig rakt i luften, utan böjde sig något åt sidan. Detta visade, att en frisk kultje var i antågande. Hastigt krusades också hafvets yta, det susade i seglen och de trefärgade vimplarne började svaja från masttopparne. Vi ha vind! Vi ha vind! ropade besättningen . . och tröttheten försvann; de lyftade änterbilorna föllo gom släggor på de vederstyggliga hufvuden, som hvimlade bakom bastingeringen. Surcoufs kamrater kände en frisk vind svalka sina svettiga pannor. Det förekom dem som fläkten af en engels vingar. Breton sköt fart. Ett helvetiskt tjut af raseri uppsteg från hafvet och besvarades af besättningens glädjerop. Man skulle trott sig höra en ofantlig hop tigrar, som af en lejonskara blifvit beröfvad sitt rof. Redan såg man på ett lugnande afständ de halfdränkta pirogerna. Surcouf tänkte ett ögonblick att i sin ordning spela angripare och styra rakt på pirogerna, och förstöra dem, men han ville ej, såsom han yttrade, missbruka Försynens godhet. Den familj af sjömän, för hvilkas far han betraktade sig, Var räddad, och skymfen mot franska flaggan hämnad: detta var tillräcklig framgång, och Surcouf önskade icke mer. Corts.)