Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1856, sida 2

— — ——— —— ———— vilda rop, med hvilka blandade sig rasslet af korsade vapen och änterbilornas slag mot bastingeringen. Piraterna vräktes gång efter annan med blodiga hufvuden tillbaka i hafvet. Öfverallt der striden rasade skarpast och faran var störst, såg man Surcout tillbakadrifva anfallet. Än var han för-ut, än akter-ut, krossande allt och nedstörtande hopar af pirater med de förfärliga slagen af sin stridsyxa. Förtviflan ökade de tappre sjömännens krafter. Man skulle trott att Breton försvarades af en armt, ty hvarje man, så att säga, fördubblade sig, och oaktadt piraterna allt ursinnigare förnyade sina angrepp, lyckades de icke bana sig väg genom den stålhvirfvel, som brusade kring relingen. Men massan af den simmande fiendtliga hären hade ännu icke hunnit fram. Malajernas anförare hade tydligen uppgjort sin plan så, att de ifrigaste och mest hämdtörstande af hans folk skulle uppofsras, för att uttömma besättningens krafter och sålunda göra segern lätt för hufvudstyrkan, när den framkommit. också var det för Surcoufs män omöjligt att få ett ögonblicks hvila. Ehuru alltflera af angriparne färgade hafvet med sitt blod, tröttnade ej Malajerna att storma döden till mötes; änterbilorna mäste oupphörligt svängas mot deras lurfviga hufvuden, och churu tätt och kraftigt slagen regnade, måste dock tillslut ett ögonblick inträda, då deras kratt skulle pli otillräcklig för segern, ty äfven den väldigaste atlets styrka har sina gränser. Surcouf, som ej förlorade ur sigte den å gångspelet brinnande luntan, upphäfde hastigt ett glädjerop, och hans röst ljöd med äskans styrka till den kämpande besättningen: