Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1856, sida 3

— Styckegods. Mord, upptiickt af ett barn. Från Tönsberg i Norge berättas, att en man i Stokke socken medelst slag af en hammare iälslagit sin hustru. Brottet skall hafva blifvit begånget för 8 år sedan och nyligen blifvit upptäckt på följande sätt: Då hustrun lades i likkistan och denna skulle tillspikas, utropade ett litet barn : der är den hammaren, som far slog mor med. En man, ifrån Nöterö socken, som var närvarande vid tillfället och hörde barnets yttrande, kom sedermera att tänka något närmare på saken och fann sig befogad att anmäla den för behörig auktoritet, som anställde ransakning med mannen, hvilken genast bekände med följande ord: Uvarför har du inte kommit med det här förut? de åtta år, som förflutit sedan den tiden, ha varit bra långa för mig. En gevärskulas vandring. John Eriksen Kjöllerbakken, nu 65 år gammal och bosatt i Bergs pastorat i Norge var år 1814 soldat vid Bergs kompani. I den bekanta affären vid Rakkestads kyrka träffades han af en förlupen kula emellan högra ögat och näsan, och kort derefter blef han tillfängatagen af svenskarne. Under transporten till svenska lazarettet, kom den svenske öfverläkaren ridande förbi, och i det han ett ögonblick stannade, för att betrakta de sårade, stack han sitt lillfinger in uti John Kjöllerbakkens sår, hvarefter han förklarade, att kulan inträngt i hufvudet På lazarettet behandlades John emellertid af en annan läkare, som inskränkte sig till att förbinda såret, utan att undersöka om kulan verkligen var inne uti hufvudet. Efter åtta dagars förlopp blef John utvexlad och förflyttad till norska lazarettet i Fredriksstad. John berättade då för den norske läkaren hvad den svenske ötverläkaren sagt, men den norske läkaren svarade helt enkelt, att det icke kunde vara förhållandet, emedan kulans inträngande i hufvudet ovilkorligen skulle medfört döden. Efter sju veckors vistande i Fredriksstads lazarett blef John utskrifven såsom frisk, och under de fyra första åren kände han ingen annan olägenhet af sitt sår, än något svagare syn på högra ögat. Men på femte året fick han i detta öga en värk, som gjorde honom blind, och sedan har han, i synnerhet mot väderskiften, alltid känt smärta i hufvudet. En natt i sistliden November månad, då han plågades af en våldsam hosta, en följd at förkylning, föll plötsligen liksom en köttklump ner i hans hals, och då han dervid vände sig i sängen, för att spotta ut den, föll gevärskulan i hans hand, under det att den förutgående köttklumpen gick ner i svalget. I hela 41 år har alltså denna gevärskula legat i hans hufvud, sannolikt i de ben, hvilka bilda näscaviteterna. Då kulan kom ut, var den icke blodig, utan omgifven af en hinna och något platt på ena sidan. Mannen har för närvarande ingen egentlig smärta, men sedan kulan kom ut känner han sig ovanligt ömtälig för köld och matt samt liksom han åldrades fort. Han är gift och lefver i torftiga omständigheter af en liten jordlapp. Sanningen af hans förklaring är bevittnad af tvenne af hans krigskamrater och af en annan person, som bor hos honom och var närvarande då kulan föll ut. FPeonia. Hvar och en känner utan tvifvel dessa stora röda blomsterklot, hvilka äfven i allmogens täppor sedan länge fröjdat med sina lysande färger och gjort pionen till de landtliga oskuldernas älskling. Mera ståtliga än täcka ha de dock många verkligt sköna syskon, och det är särdeles i Kina som mångfalden af detta slägte framträder i en mängd arter. Fortune, som af engelska trädgårdssällskapet utskickades att samla vexter och frön samt studera tåodlingen, upptäckte härstädes en blå pion; men kineserna skatta både sin ,Vang? (en strågul) och sin atusenbladiga Tse, (purpurblommig) ännu högre. I en trakt vester om Schanghai befinner sig midt ibland bomullsplanteringar en kinesisk trädgård, som företrädesvis är egnad åt pionodling, likasom i allmänhet odlas en eller få arter i otaliga massor på hvart ställe. Här är isynnerket som de utomordentligt vacka Peonia arborea (en busklik pion med särdeles vackra rosenlika blommor, hvilka ätven utan svårighet odlas på kall jord hos oss) frodas; ett exemplar frambragte 3—400 blommor; mandarinen, trädgårdens egare, hade hvarje år uppbyggt ett tält, och rökande Pipa på pipa, drickande massor af tå, tillbragte han här mänga af dagens timmar för att i tjusningsfull hänryckning beundra sin sköna amoutan-Whal. — Kineserna känna ett sätt att föröka denna växt, som ännu icke är bekant i Europa, men som förtjenar att blifva det. I Oktober delar man dess knöliga rötter såsom vanligt, och i dessa stycken inympar man unga grenar som omgifvas med lerjord. Redan efter 14 dagar hafva ymparne fästat och växterna blomma vanligen påföljande vår. Mest omtyckta för kineserna