Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1856, sida 2

alla i hvarandras armar och jag öppnar marschen ditupp! Surcouf pekade mot himmelen. Under detta samtal hade Breton oupphörligt undfägnat pirogerna med skrot och bly, men fienden ryckte icke destomindre framåt, likt en mörk skummande flod på den spegelklara oceanen. Man kunde nu tydligt urskilja de serskilta föremålen i den flytande sammangyttrade massan. Ibland syntes hafvet på en betydlig vidd öfversälladt med svarta hufvuden .. men i nästa ögonblick försvunno de, såsom genom ett trollslag, och man såg blott de tomma pirogerna, framskjutne rakt mot sitt mål af osynliga armar. Vid hvarje fullt lag af Bretons kanoner, betäcktes angriparnes linie af yrande hafsskum, och nägra piroger krossades, men Malajerna syntes ej lida någon märkbar förlust af menniskolif. Grefve Raymond, som alltid erinrade sig Versailles, tyckte sig se en här af Tritoner, lekande på hafsytan. Men Tritonerna blefvo snart hotande och förskräckliga. Ett obetydligt afständ skiljde dem nu från Breton. Raymond fäste en blick på Surcouf, som ville säga: ögonblicket är kommet att omfamna hvarandra. Surcouf svarade med en åtbörd, som betydde: nej icke ännu! Raymond gick då afsides, framtog Aurores porträtt, tryckte på detsamma en brinnande kyss, gömde det åter vid sitt bröst och återvände derefter med strälande ansigte till sina kamrater. (Forts.)