Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1856, sida 1

rande ögonblicket dölja sig för sina fienders blickar, stundom på det sätt, att de simma bredvid sina lätta farkoster .. bilda en ofantlig cirkel kring fartyget, närma sig detsamma mer och mer, och när slutligen kretsen blir trängre, pirogerna närmat sig hvarandra och det åsyftade rofvet befinner sig på ett visst afständ, störta sig sjöröfrarne på en gäng i hafvet med sabel och pistol mellan tänderna, äntra fartyget med otrolig vighet och raseri, rusa som störtsjöar genom alla styckeportar och nedhugger den till antalet underlägsna besättningen till sista man. Malajerna väga aldrig ett dylikt företag, utan att vara ofantligt öfverlägsna; de äro vanligtvis hundra mot en. Försvaret är under sådana förhållanden nästan altid fruktlöst, i trots af de hjeltemodigaste och mest förtviflade ansträngningar. De gamla landsvägsriddarebedrifter mot diligenser och postvagnar, om hvilka man fordom hörde talas i Frankrike och England, och som ännu förekomma i Italien och Spanien, voro ska oceanen. Pirogerna hade uppställt sig och framryckte med en beundransvärd symmetri. Breton utgjorde medelpunkten i en svart och vidsträckt cirkel, hvars yta mer och mer förminskades. Surcouf satt emellertid helt lugn på gångspelet och rökte sin pipa, likasom om det blott varit fråga om en lansränning på Scinen. Artilleristerna stodo med brinnande luntor vid sina kanoner, och matroserna med fingret på trycket af sina karbiner. Alla insågo hela vidden af den fara, som hotade dem, men icke ett drag i de bistra solbrända ansigtena utryckte en ovanlig sinnesrörelse. Grefve Raymond bevärdigade ej sjöröfrarne med någon uppmärksamhet, ja tycktes ej veta att någon fara var äfärde. Han satt ensam för sig sjelf och