Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1856, sida 1

betraktade ett litet marokinfodral, som han funnit bland Despremonts efterlemnade saker. Han anade alljör väl, hvad detta fodral inneslöt och öfverlade länge med sig sjelf, om han kunde öppna detsamma eller ej, utan att vanhelga hvad han ansåg för en helig relik. Slutligen segrade hans nyfikenhet: han kunde ej motstå frestelsen, utan tryckte pi fjädern, och blicken häftades förtrollad på Aurores försjusande drag — Aurore vid 16 års ålder i den drägt hon bar, då hon vid altaret förenades med grefve Despremonts. Nu hördes Surcoufs klangfulla stämma gifva signalen till strid. — Gif akt, artillerister! Sigten lågt! ropade han. Grerven satt ännu orörlig med blicken fästad på medaljongen, då kanonernas dän skakade luften. En skur af kartescher regnade öfver sjöröfrarne, men desse läto ej skrämma sig; den mörka kretsen af piroger ryckte allt närmare sin medelpunkt. Vindstillan fortfor ännu; ingen fläkt rörde Bretons? segel. Den lilla briggen låg stilla, som om den varit fastnaglad på oceanens solglittrande safirfält. Det var en förskräcklig storm ... Ar det icke säkrast att taga in några ref, kapten? frågade Alban Revest med den allvarsammaste uppsyn i verlden. Detta skämt, yttradt i åsynen af en så hotande dödsfara, kom hela besättningen att skratta. Surcouf sjelf deltog i den allmänna munterheten, men ålade skämtaren att spara sina tokroligheter till ett annat mera passande tillfälle. Skrattsalvan, som följde på Albans fråga, åstadkom på grefve de Clavieres större verkan, än nyss förut glatta laget från Bretons kanoner, ty han trodde sig vara föremålet för besättningens munter