Programmet upptog, utom en konsert af Beethowen för piano och orkester (C-moll) — pianopartiet speladt af herr Arnold d. ä. i den breda och kraftfulla stil, som tillhör Beethowens saker i allmänhet, och med det lugn och den säkerhet, som vittna om den praktiskt utbildade, genomstuderade och i musikaliskt hänseende till stadga och klarhet med sig sjelf komne mannen, hvilket allt just bidrager att åstadkomma denna helgjutenhet i föredraget, som karakteriserar den äkta konstnären äfven tvenne af herr A:s egna kompositioner neml. Adagio Religioso för violoncell, med ackompanjemang af trenne violonceller, altviol och kontrabas, samt Adagio Patetico e Rondo scherzozo ur en sonat för piano och violoncell. Dessa kompositioner vittna om en mindre vanlig kostnärsbildning, förenad med en i hög grad förfinad musikalisk smak, och äro hållna i en stil, värdig att uppställas som mönster för våra yngre tonsättare. I den förra finner man en värmande innerlighet, parad med djupt allvar, och den senare bjuder på mycket nytt hvad uppfinning och utarbetande beträffar. Herr A:d d. y. spelade utmärkt väl, med vårdadt och känsligt föredrag, samt förstod som vanligt att ur sitt tacksamma instrument framlocka denna mjuka, runda, smekande och tjusande ton, som är honom så egen. Orkestern biträdde med tvenne ouvertyrer, hvilka, äfvensom ackompanjemanget, lyckades rätt bra. Blåsinstrumenterna försökte att moderera sin intonation, hvaremot violinernes sforzando,isynnerhet i ackompanjemanget, förekom mången måhända nog rifvande. Herrar amatörer afsjöngo i enkel qvartett några bekanta och omtyckta sånger, och det hela var således en af dessa musikfester, hvars minne säkert skalllänge fortlefva ibland oss. Konserten var besökt af öfver 400 personer, som tilldelade de förtjente konstnärerne det lifligaste och rikaste bifall.