I ——— — —— — som är vildarnes farligaste vapen, då de försvara sig mot en frimmande fiende på en mark, hvars beskaffenhet och alla tillgångar de väl känna. Slutligen visade sig den utskickade spejaren, svettdrypande och med blödande fötter. Alla samlade sig omkring honom, för att höra hans berättelse. Han hade på afstånd följt omkring hundra Malajer, hvilka, sedan de äsett sina pirogers förstöring, tägat öfver ett berg i gannskapet af viken och aflägsnat sig i en riktning, motsatt den, som förde till deras hyddor. De tycktes ej misstänka att en landstigen trupp hade anfallit och eröfrat deras stad. — Godt, sade Surcouf, — det gär efter min beräkning, och mina artillerister hafva förträffligt medverkat till min plans framgång. Du har emellertid rätt, min käre Alban, tillade han, klappande denne på axeln; — vi ha ingen tid att förlora. Följen mig, mina vänner; märkena i träden skolen J ha på höger hand .. och så raskt framåt mot stranden! Hvar äro de båda starkaste af er? — Här, här! ropade alla på en gång. Surcouf utvalde dem, som stodo honom närmast, och befallde dem att taga vård om de båda flickorna och bära dem, om de skulle tröttna vid ilmarschen. Tåget satte sig i gång. Den lilla oförvägna skaran uppnådde viken utan äfventyr, sluparne stötte ut från Breton, och inskeppningen var inom några I ögonblick verkställd. Manskapet, som qvarstannat ombord å reton?, visade triumferande på viken, hvars yta var betäckt med spillror efter pirogerna. — Väl arbetadt! Tack gossar! sade kaptenen. Olyckligtvis rådde nu en fullkomlig vindstilla. Hafvet låg som en spegel; äfven det tycktes försoffadt