— — och defensiva alliansen, som i sjelfva verket skall vara hvarken offensiv eller defensiv. Såsom förbindelserne i denna allianstraktat emellan begge folken är tydligen ömsesidig, så följer af hr Twethes exposition deraf, att äfven Sverge är alldeles fritt från sina förbindelser mot Norge, och att om Norge råkar i krig, kan äfven Sverge lemna Norge åt sitt öde. Det är ingalunda för de materiella fördelar, hvilka skulle tillkomma Sverge genom en förening med Norge, som Svenska folket har önskat och ännu önskar en sådan. Denna, vi erkänna det, mycket varma önskan hos Svenska folket härleder sig ifrån helt andra grunder, neml. ifrån Svenska folkets höga aktning för det Norska, ifrån minnet af ett gemensamt ursprung, ifrån gemensamma lagar och seder, ifrån det gemensamma språket, ifrån begäret att en gång kämpa vid hvarandras sida för de stora menskliga intressen och idter, som Norden särskilt representerar; samt slutligen från aningen om det mål, som ligger i sjelfva Europas utvecklingsstadier, att af ett förenadt Norden bilda en stor magt till gemensamt försvar mot de öfriga, hvilka hota att förr eller senare på ett eller annat sätt bringa öfver verlden ett universalrike; således endast ifrån inre, andliga, vi kunde säga idealiska grunder. Då en sådan önskan icke synes delas af Norges statsmän, måste Sverge trösta sig deröfver. Hvad de materiella fördelarne angår, så äro, såsom hvar och en i Sverge är öfvertygad om, de af mindre vigt för Sverge än för Norge. Samma förhållande är med de politiska. Mången tror måhända, att det blir Sverge som först behöfver anlita Norges hjelp. Det är nödvändigt att borttaga denna förvillelse och visa, åtminstone för Svenskarne, att det blir Norge, som först behöfver Sverge. Rysslands afsigt var, då det nuvarande kriget började, att icke göra vidare eröfringar till lands förrän det blifvit en sjömagt. Alla förhållanden, — särdeles de oerhörda ansträngningar, som nu blifvit bekanta, att bilda en fruktansvärd flotta och anlägga oöfveratt få tillträde till Medelhafvet måste det bevinnerliga sjöfästningar, — visa, att Rysslands afsigt var att först blifva en sjömagt. För mägtiga sig Constantinopel. Det började för detta ändamål kränglet med Turkiet rörande skyddet för de christna i detta land. För att åter få tillträde till Nordsjön funnos två vägar. Den ene var att bemägtiga sig Sundet och Bälten, hvartill fordrades eröfringen af Sverge och Danmark, hvilket dock skulle varit för Ryssland en alldeles onödig omväg, och dessutom i högsta grad farlig, emedan det kunde icke ske utan efter ett blodigt krig med Sverge, hvars folk heldre skulle låta sig I utrotas än komma under Rysslands välde. Den andra vägen vore att bemägtiga sig norra delen af Norge, neml. Trondhjems, Nord—— landens och Finnmarkens amter, en sak, som redan vid första anblicken synes icke möta den ringaste svårighet för Ryssland. Vi skola nu visa, att Ryssland allt sedan eröfringen af Finland verkligen förberedt sig på en eröfring af norra delen af Norge. Uti freden med Sverge år 1809 betingade sig Ryssland en del af svenska lappmarken, I hvilken bildar en kil, som afskiljer norska Finnmarken från Torneå lappmark och sträcI ker sig till Kilpisjauer, hvilken ligger blott ett par mil från Tromsö-sjorden. Den utgöres af den bekanta Enontekis iappmark, der allfara-vägen går från svenska lappmarken till Norge. Härigenom har Ryssland en omedelbar väg till Norge, utan att behöfva passera svenska lappmarken, eller beröra Sverge i någon enda punkt. Vid detta fredsI slut kunde ingen begripa, hvad Rysslands mening var med att eftersträfva denna oformliga gräns. Men nu kan hvar och en inse den. I ett eng. verk läses följande: Så snart Ryssland afslutat denna fred, började det att rigta sin särskilta uppmärksamhet på Finnmarken och sina nordligaste besittningar (has it been the policy of Russia to direct all its energies to Finmarken). Af 50,000 invånare äro i ryska finnmarken de flesta sjömän, och 10 å 12,000 äro dertill använde på kusten. För att uppmuntra deras yrke har Regeringen gifvit dem stora förmåner. Om dessa sjömän icke kunna anses för särdeles dugliga, äro de likväl sjövana (they have their sailorslegs aboard), äro djerfva och raska, förbättras årligen, och anses redan för en fruktansvärd kår (a formi— — A——