————7—————— —— söder ut. Jag känner kusten af Timor ganska väl ... likaväl som Bausset . . . har vandrat rundtomkring den. — Jag förstår, sade Surcouf och antog ett begrundande utseende. : Derefter tillade han lifligt: — Jag måste emellertid vänta ännu en stund på min spejare ... Jag anbefallde honom att skära märken i träden för hvart tionde steg, för att med säkerhet finna återvägen; han kan ej hafva förvillat sig, om han iakttagit detta försigtighetsmått. Alla sjömännen hade samlat sig kring Surcouf och väntade hans ordres. Solen hade nu nätt en betydlig höjd öfver synkretsen, och värman började blifva tryckande. Kring den lilla hjelteskaran, som stod säsom segrare i ett fiendtligt land, utbredde sig ett landskap af sublim och ryslig skönhet. Timors yta liknar en sammangyttrad och plötsligt stelnad massa af lavaströmmar, ötver hvilka utbrända vulkaner med svarta mynningar höja sig; men öfver denna förstörelse hvilar ett smaragdgrönt täcke, beskuggadt af sköna jetteträd och betäckt med mängfärgade prunkande blommor. Menniskohand har här gjort intet; den åt sig sjelf öfverlemnade naturen allt: den behöfver blott en blick af Guds sol, för att alstra och skapa. Enligt Alban Råvests beräkning hade omkring hundra Malajer vid första kanonskottet lemnat hyddorna och skyndat ned till stranden; var denna beräkning riktig, måste ännu en strid utkämpas mot ett fyra gånger öfverlägset antal fiender. Men det var ej detta, som bekymrade Surcouf; att sjelf i spetsen för sina käcka sjömän kasta sig öfver Malajerna och slå sig igenom till hafvet, syntes honom ingen svårighet. Men han fruktade ett hemligt bakhåll, en öfverrumpling, anordnad med den infernaliska list,