sändt den lättrörligaste af våra män på rekognoscering och väntar nu hans återkomst. I den hättiga strid, som nyss egt rum och kostat så många Malajer lifvet, hade af Bretons? besättning ingen enda stupat, och endast tre man blifvit lätt sårade. Surcouf, som aldrig skonade sig sjelf, förstod dock konsten att spara sitt folk, och hyllade för öfrigt en åsigt, som tyckes något orimlig, men den han ofta upprepade och sålunda inplantade hos sina män. — I en strid man mot man, plägade han säga, — är det endast de oskicklige, som bli särade, och ingen annan stupar, än den, hvars skuld till Döden är förfallen . . . Denna gång fanns ej bland Surcoufs folk någon sådan gäldenär. Den väntade spejaren uteblef emellertid, och Surcouf visade stor otålighet. — Hvad tänker du om detta dröjsmål? frågade han Alban Råvest. — Åh, jag tänker, att vi komma att stanna här på Timor, svarade den provengalske sjömannen suckande. — Nej, min gosse, inföll Surcouf, — det är icke i min smak. Timor är en otreflig ö ... Men af hvilket skäl hyser du en sådan farhåga? — Jo, se kapten, på Timor bo två malajska stammar, nämligen jernstammen och kopparstammen .. De slåss väl ibland sinsemellan, men när fråga är om röfveri och plundring, äro de goda vännner och hjelpa hvarandra i nöd och lust ... Nu tänker jag som så, att Bretons? kanoner visserligen illa tilltygat pirogerna ... — Ja, var säker derom! Banditernas båtar äro skjutna i småbitar .. Jag känner mina artillerister — Men det var endast jernstammens piroger; kopparstammens äro icke med i kompotten. Den hal fyrahundra piroger, som ligga i en annan vik längre