————— —— 0 af solens heta strålar. Före solnppgången hade fäStet klarnat, och på den indigoblå himlaranden spejade man förgäfves efter en sådan liten sky, som plär bebäda vindens ankomst. Alla ?Bretons segel hissades, och de tvenne sluparne utskickades, för att bogsera briggen ur sitt farliga läge i viken och ut i öppna hatvet. — Vid den heliga jungfrun! mumlade Alban; komma vi helskinnade ur detta läge, så har jag lust att låta mäla ett ex-voto ät kapellet hemma i Bausset. De skurkarne! de äro listiga som räfvar och synas ha sjelfva hafsguden till bundsförvandt. Vi göra fem alnar i timmen, alldeles som Bucentauren i Venedig. Sureouf dolde sin oro och sade med glad uppsyn till sina artillerister: — Ladda kanonerna med skrot ända till mynningen! — Redan gjordt, kapten! svarade desse. En af dem tillade! Vet, kapten, en stund fruktade vi verkligen för en äntring. Om Malajerna kastat sig i hafvet och simmat hit, skulle det också varit förbi med oss; men vi gjorde ett litet knep, som afskrämde dem från ett sådant försök. Vi satte upp längs bastingeringen en rad med hattar och kavajer, så att det såg ut, som om vi varit minst hundra man ombord. Banditerna blefvo lurade, men ha väl nu troppat af, för att skaffa sig hjelp af sina grannar. — Godt! Må deder grannarne komma, sade Surcouf. (Forts.)