I norska tidningen Morgenbladet läses följande karakteristiska utgjutelser: väf underrättelserna från Sverge finner man, att den svenska hären ämnar, på kronprinsens inbjudning, uppresa en minnesstod ät Carl den tolfte på det ställe, der han föll vid Fredrikshall. Uppförandet af ett minnesmärke åt Carl den tolfte bör naturligtvis af Norge motses med glädje, dels derföre, att det tillika är ett minnesmärke för en af de få glanspunkterna i Norges nyare historia; dels ock derföre, att norrmannen gerna hedrar storheten, hvar den finnes, äfven hos en fiende. Men en annan fråga är det, huruvida det kan anses höfligt eller passande, att den svenska hären förbereder ett sådant steg i främmande land utan att, vore det ock endast för formens skull, först begära detta lands myndigheters samtycke dertill. Man tänke sig t. ex., att Carl den tolfte hade stupat vid Kroneborg i stället för vid Fredrikshall; hade det väl då varit passande, att den svenska hären utfärdat en inbjudning till uppresande af en minnesvård åt hjelten, utan att vidare förfråga sig derom hos de danska myndigheterna? Formfrågan är ännu mer ömtålig med hänseende till Norge, till följd af unionsförhållandet och den rådande fruktan för att betraktas eller på minsta sätt behandlas såsom en underordnad stat. Att Morgenbladet kallar Carl XII:s fälttåg mot Norge, då Fredrikshall var hvarje ögonblick färdigt att falla i Svenskarnes händer, för en af de få glanspunkterna i Norges nyare historia, utmärker en blygsamhet, som icke eljest utgör något karaktersdrag hos våra bröder på andra sidan fjället. Men kanske tänker Morgenbladet på försvarskriget