till den 3 dennes 2.337 Spd 50 sk. — ä — Va —— Blick tillbaka. Under denna öfverskrift, med underskrift af Vidar, innehåller Aftonbladet följande pikanta uppsats: rvid carlsdagens firande å kongl. slottet hade de, som i nåder dit voro inbjudne, tillfälle att beskåda och beundra ett magnifikt spelbord, vid hvilket fyra höga herrar spelade Whist. De fyra voro: engelska, franska, österrikiska och ryska ministrarne. Det var hela fredskonferensen. Whist är ett fint spel och ganska trefligt, om man icke grälar eller tappar för mycket. Men blir man slamm den ena gången efter den andra, då blir man ledsen, då svär man på att aldrig mera taga kort i hand; men det hjelper icke, man spelar ånyo och blir slamm för femtionde eller hundrade gången. England och Frankrike hafva förut spelat Whist med Ryssland, parerat högt och tappat flera än en quadruppel. Förargade hafva de slängt kortleken i väggen och börjat med knytnäfven trumsa på sin motspelare; men denne, just som han var som hårdast ansatt, har bjudit på kort och de förre hafva genast dragit. parerat samt tappat ånyo. Ryssland går aldrig ut på honnörer, men det förstår att taga sina trick. Det förstår konsten att under den allmänna spelifvern icke bekänna kort och har derföre alltid någon liten klöfverhacka i behåll som gör att motspelarens ruteräss fryser inne... Följaktligen duger det icke att spela konversationsspel med mongolen. Till honom måste man ropa: vva la bangque! och skjuta fram insatsen med spetsen af bajonetten. Nu sitta de fyra vid Whistbordet igen och slutet skall blifva detsamma som fordom. Varder det nu fred, så skall Europa blifva lika snopet som Turkiet det blef, när det efter freden i Adrianopel upptäckte att de ryska härmassor, för hvilka Konstantinopel darrade, endast utgjorde 15,000 stridbare män. Det kallas att sköta sina kort, och hvilken ledamot af Stora Sällskapet kan göra det efter? Efter en ny brådstörtande fred skall man finna, att man blott behöft ett enda kraftfullt slag till för att för alltid klippa klorna på örnen. Emellertid har Ryssland vunnit sitt spel och lyckligt kommit ur klämman. Kortpengarne skola de arma folken betala och få på sin höjd roa sig med att spela ?grabuge med de gamla korten. Men när fyra spela, så sitter den femte spelaren under bordet, och hvar sitter Sverge? Det sitter i vassen och får 24 rdr för rågtunnan och för hvetet 36. Men den kommande häfden, som säkerligen mindre tänker på våra höga spanmålspriser än på Europas höga kultur, skall en dag säga till Sverge: ylade du i tid lagt före med din gamla svenska blå kortlek, så hade spelet fått en annan utgång. Men nu har du gifvit med orätt lek, eller med den preussisk-danska röda, och derföre varder du arflös förklarad. Aldrig skall du få en sten ur Bomarsunds grusade mur, aldrig en torfva från Ålands jord, så äkta svensk genom seder, språk och minnen, och en ny tids Wallman skall bjuda dig på utländsk lustresa till det nya Bomarsund. Det har du för din neutralitet, min gosse! Men det nya fördraget med vestmakterna då? frågar man. Nå väl, det har sina goda sidor, det förstås; men låt oss nu se hur det tar sig ut i praktiken. En vacker dag springer Sverge till England och Frankrike, ropande till dem: Huldaste fosterföräldrar, kommen till min hjelp! Petterskoj sitter nu som bäst vid min strand och fiskar lax. Laxen, den må nu vara grafvad, saltad eller rökt, är mitt ypperligaste födoämne och jag behöfver den dessutom till laxsallad, som är så nödvändig i norden. England och Frankrike hasta genast till stället och ertappa fiskaren på bar gerning. Hvad gör du här, din skälm? ropa fosterföräldrarne; sitter du inte och fiskar lax i din beskedlige grannes fiskvatten? rpet är inte sannt, svarar Petterskoj, det är bara Kalle som springer och ljuger. Nå hvad vill du då här? Jag tyckte att det låg en blågul plym och flöt på vågen?, förklarar nu fiskaren; och jag ville bara ta upp den för att ge den åt Kalle tillbaka, och inte rådde jag för att en liten lax följde med.? Hvad angå dig Kalles blågula plymer? fråga fosterföräldrarne; de göra ingen menniska något för när och äro alldeles för vackra för att beröras af dig. Packa dig din väg och det på ögonblicket i En annan dag springer också Sverge till England och Frankrike. yNu är det alldeles upp åt väggarna, klagar Sverge; inu håller den otäckingen på att äta upp all renmossa för mig, fattiga lappman. Fosterföräldrarne skynda ånyo till vederbörlig ort. vÄr du inte framme igen, din skäggige best! ropa de; håller du inte på att sno i dig all renmossa för vår fattige lappman? yDet är inte sannt, svarar Petterskoj: det är bara Kalle som springer och ljuger. Skäms dn inte! dundra fosterföräldrarne; se vi inte med egna ögon hur renmossan ännu sitter qvar kring trynet på dig? vDet fick jag när jag bökade genom snön, upplyser mossätaren. vNå hvad bökade du efter då? rJo, jag hade hört att Kalle härstädes tappat en kammarherrenyckel och jag ville bara ta reda på den för att sedan ge den tillbaka åt Kalle, den sqvallerbyttan. Stå inte och slå puder i ögonen på oss! väsnas fosterföräldrarne; Kalle har ju förut tillräckligt många kammarnycklar att roa sig med och behöfver icke ta någon ur dina långfingrade händer... Se så, marsch öfver gränsen, din babian, annars skola vi garfra rysslädret på dig efter don engelska metoen. Så ungefär skall det kanske gå år efter år, tiotal efter tiotal ända till dess fosterföräldrarne, möjligen upptagna af egna husliga tvister, slutligen tröttna vid de eviga klagomålen och Kalle sjelf tröttnar vid att klaga. Men han, somi fiskar vid vår strand och betar på våra tegar, han skall icke tröttna han. AT — L mA RK Er rs -— mm -—