Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1856, sida 2

—7Z5 —— — —— — Surcouf gjorde en hastig helsning och steg ned under däck. — Surcouf har i sjelfva verket en stor ansvarighet, tänkte grefven för sig sjelt; — alla dessa käcka sjömän utgöra en familj, hvars far han är. Han mäste derför lägga en smula försigtighet i bottnen af sitt mod. Afbidom således tiden! Från denna stund visade sig Surcouf sällan på däck. Han var helt och hållet fördjupad i förberedelserna till sin expedition mot Timor. Med Alban hade han blott korta samtal, men tillbragte hela timmar med att studera en stor holländsk karta, som med yttersta noggrannhet framställde Timor och hvarje klippa i dess vidlyftiga skärgård. Så förflöto några dagar i skenbar overksamhet. Spreton loverade utänför kusten, men på betydligt afstånd. Ingen vågade besvära Surcouf med frågor om hans afsigter, icke ens grefve Raymond, men då man såg den tappre kaptenen tyst och sysslolös, förstod enhvar, att ord och handling i sinom tid skulle på en gång frambryta lös. En afton, då Alban Rverst för sista gången var nedkallad till Surcoufs hytt, och den förre efter samtalets slut var färdig att gå, stannade han i dörren och sade i en ton af godt förstånd och naivitet, som är ettt utmärkande drag hos de provengalska sjömännen: (Forts.)