Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1856, sida 2

— Nej, svarade Surcouf lifligt, — nej! ännu för tredje gängen nej! jag ämnar icke öfvergifva honom, men hvad kunna vi göra, innan vi anskaffat penningar? Jag har icke Borneos guldminor i min kassakista. Vi mäste vänta, tills nägot af det hedervärda ostindiska kompaniets skepp sallit i vära händer.. Sjöröfrarne från Timor godkänna endast spanska piastrar .. För att befria grefve Despremonts mäste vi först ha guld in natura och derefter vexla det på något kontor i Pulo-Pinang mot mynt från Hercules stoder. Detder kräfver tid ... Min kassa är läns. — Vi måste låna, inföll Raymond; — jag erbjuder min underskrift . ... — Låna! upprepade Surcouf med ett klingande skratt! — låna! Tror ni, att här i Indienifinnas procentare af samma godmodiga slag Lsom i cComedie Francaise? Er underskrift! Ha, ha, jag försäkrar, att ni på ert namn, så aktadt och hederligt det än är, ej skall kuuna upplåna en half erown. — Nåväl, vi måste då försöka en landstigning i Banjermassing ... — Tala icke om Banjermassing! afbröt honom Surcouf; — Gud bevare mig från att sätta så mänga mäns lif på ett enda kort! — Således blir slutet på alltsammans, att grefve Despremonts stannar på Timor till sin död... Eller huru, Surcouf? — Den förträfflige Raymond! sade Surcouf leeude; — man märker nu väl, att han icke är lörälskad i den sköna Aurore! Han vill till hvarje pris återgifva henne sin man. Raymond bleknade och framstammade några meningslösa ord. — Om förlåtelse! jag förstod icke hvad ni menade, fortfor Surconf. — Jag säger, svarade Raymond, — att ni bör tala