Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1856, sida 3

Rättegängsoch Dolissaker. Mälet angående handlanden J. Rangström, af smedmästaren A. Gullbransson angifven att ha den 12 Oktober förlidet år med knif sårat Gullbransson, och hvilket mål förut refererats, förevar åter i poliskammaren den 4 dennes, hvarvid Rangström inlemnade ett längre anförande, deruti han närmare utvecklade sammanhanget med ifrågavarande uppträde; och som saken, sådan den der framställdes, äfvensom genom ett jemväl afhördt vittnes utsago, fick ett vida mildare utseende, än som först syntes vara förhållandet, samt Gullbransson icke gjorde något bestridande af hvad i skriften anfördes, torde, för uppfyllande af allan rättfärdighet, innehållet af samma skrift böra i korthet anmärkas. Vidhållande sin vid förra tillfället gjorda uppgift om anledningen till den emellan parterna uppkomna oenigheten, erinrades af Rangström, att samtidigt med det denna tog sin början, hade Rangströms middagsmåltid blifvit inburen. Han hade dervid satt sig ned att spisa, i tanka att då åtminstone blifva lemnad i fred af Gullbransson; men då denne icke upphört med sitt grälande, utan trängt in på och omkullskuffat Rangström, hade han, uppbragt häröfver, fattat tag uti Gullbransson och kastat honom ut i förstugan. Som nu ett vid förra rättegångstillfället hördt vittne utsagt att Rangström derstädes, då Gullbransson sökt att hålla sig fast, skall skurit honom öfver handen, så, och ehuru Rangström ej kunde påminna sig detta, vore dock en möjlighet att han med bordknifven, som han under spisningen nyttjat och i hastigheten förgätit att lägga från sig, under brottningen kommit att skada Gullbranssons hand, hvilket likväl då skett utan all beräkning eller uppsåt. Att Gullbransson sjelf så uppfattat tilldragelsen, förmenade Rangström vara uppenbart heldstsGullbransson ej förr än 3:ne månader derefter anmält den till åtal, hvilket i alla fall påstods hafva skett ej för skadans skull, utan endast för att hämnas, hvartill åter åden ädla bevekelsen skulle igenfinnas i en senare uppkommen oenighet vid fråga om Gullbranssons konkursmassa, deruti Rangström vore syssloman. Rangström, som ej ville bestrida att under anförde förhållanderne han, på sätt det enda honom graverande vittnet intygat, tillskyndat Gullbransson ett skärande å handen, tillförsåge sig att vid målets pröfning -skulle afses dels att Gullbransson varit den, som gifvit anledning till oenigheten och dels att något uppsåt att skada eller öfverläggning å Rangströms sida icke förefunnits. Det vittne, som gaf stöd åt Rangströms framställning af saken, intygade att Gullbransson, under det Rangström suttit och spisat, icke lemnat honom i fred, utan grälat på och slutligen skuffat omkull