sig här midt i kretsen af sina vänner och af några bland Vandakeriernes äldste, som med aldrig tröttnande beundran betraktade sin vänninna från ödemarken. Hon talade ej, oaktadt de enträgnaste uppmaningar: hon afvaktade Pauls återkomst. Sedan den unge nybyggaren efter sitt begrepp skipat rättvisa, återkom han. Alla ögon riktades frägande på honom. Han ursäktade sig dermed, att han ej kunde tala inför så många åhörare, och Aurore, som förstod denna finkänslighet, bad de kringstående att en liten stund lemna henne ensam med Paul. . . När de befunno sig ensamma, utbrast Auraro mod en åtbörd, till hälften bedjande, till hölften sörebräende: — Paul, Paul, ni vill således hvarken höra talas om tacksamhet eller vänskap! — Nej, madame, sade ynglingen, — ni lefver: det är min högsta belöning. Försynen förde mlg från Samarang hit till Kalima. Min vistelse i Vandrusens nybygge var till ingen nytta för mina kamrater. Min ädle vän, grefve Raymond, hade ätföljt Surcouf. för att befria er .. man. Vid dessa oväntade ord tog Aurore sin tillflykt till den hos alla qvinnor medfödda förmågan att förställa sina känslor. Hon undertryckte sin glädje, antog en likgiltig ton och sade, under det hon lekte med fransen på sin halsduk: — Godt . . . Fortsätt, Paul! Jag är ytterst nyfiken att få höra det intressantaste af hvad du har att berätta! Oförsigtiga, men välmevande ord, hvilkas enda ursäkt var, att de kommo från ett godt hjerta. De hade också den åsyftade verkan på Paul. Han fortfor med märkbarare fasthet i sin röst: — Jag uppehöll mig i granuskapet af Davidsonska —— ——— 1