Rättegänasoch Dolissaker. Det BErattbergska målet. Vid den nya ransakning, som i går utfördes vid Häradsrätten, förekommo följande omständigheter: Brattberg hade begärt att ånyo få höra doktor Montån såsom vittne rörande sin blodiga skjorta. Doktorns vittnesmål blef detsamma som han förut aflagt, att Brattbergs sår i pannan väl kunnat ästadkomma de blodfläckar, som funnos på framsidan af skjortan, men att de fläckar, som funnos under armarne och på ryggen endast kunnat i det fall vällas af samma sår, att Brattberg aftagit skjortan och tryckt densamma mot pannan, i afs. hvarå Brattberg skyndade att anmärka, att det var just så han gjort. Brattbergs fråga till doktor M., huruvida han kunde bestämdt säga, att den i Sundqvists kropp funna knifsudd ovilkorligt hört till den hos Pihl funna knifven, besvarades dermed, att udden synbarligen passade till knifven, så att det kunde antagas, att de hört tillsammans. Under mycket tal om huru de vittnen voro beskaffade, som uppträdt emot honom, den oskyldige mannen, framlemnade Brattberg ett prestbetyg, utgifvet af prosten Hörbeck, att arbetskarlen Johannes Andersson, född 1816, blifvit en gång dömd och straffad för stöld. Med anledning häraf framträdde vittnet Andersson och företedde ett sitt eget prestbetyg, äfvenledes utgifvet af prosten IIrGrbeck, att arbetskarlen Johan Fredrik Andersson, född 1818, vore till sin frejd oklandrad. Detta motbevis bragte dock Brattberg endast för ett ögonblick ur fattningen. Med samma ocrhörda fräckhet, som utmärker hela hans uppförande, bad han få till en annan gång bevisa, att det af honom företedda betyget vore det rätta och att för öfrigt få genom vittnen styrka, hvilken person Andersson vore. Härefter hördes åtskilliga nya vittnen, af hvilka dock intet hade någon ny upplysning att meddela mer än madam Larsson, som bott i det hus, utanför hvilket mordet skett. Hon hade straxt på efternatten vaknat vid ett rysligt rop: ?Brattberg, Brattbergiv, som satte henne i stor förskräckelse, så att hon efter en stund steg upp på svalen, för att efterse hvad som var å färde. Hon märkte då likväl intet annat än att tvenne personer kommo gående, i bvilka hon igenkände poliskommissarien Kindahl och Brattberg, den sednare gående i skjortärmarne. Vittnet Anderssons hustru hördes och bekräftade till alla delar sin mans uppgifter, att han samma natt då mordet ägt rum stigit tidigt upp, i afsigt att gå till Kusten. Då Andersson likväl snart återvände och hustrun yttrade: Icke har du hunnit besöka Kusten, hade denne svarat: Det kom något förhinder nnder vägen. När sedermera påföljande dag det Sundqvistska mordet blef bekant, hade Andersson yttrat: Det är just det jag såg, och hade sedermera flera gånger berättat händelsen. Vittnet Andersson hördes ånyo, till trotts af Brattbergs protester, och vidhöll sitt förut aflagda vittnesmål, blott tilläggande, att han vore öfvertygad, det Brattberg, då han för ett ögonblick lemnade Sundqvist. som då började släpa sig tvärs öfver vägen, mottagit någonting ifrån den 3:dje för vittnet obekanta personen, hvilket någonting vittnet ansåg hafva varit ett jern. Andersson upprepade för öfrigt gin berättelse med mycken redighet och största lugn, oaktadt Brattberg gjorde allt för att dels skrämma, dels förvilla honom. Slutligen berättade A., att han vid ett tillfälle, innan målet förekom till ny ransakning denna sista gång, blifvit inbjuden till Brattbergs värdshus i Majorna, der han af Anna Andersson fått miite om diverse penningesummor, till ett belopp af aomkring 100 rdr, om han ville vittna rigigt. Brattberg bad att få tillkalla en mängd nya vittnen till nästa rättegångsdag. Då ombudet för den mördades broder hemställde till Häradsrätten, att Brattberg, som nu kunde anses öfverbevisad om mordet, måtte allvarligt förmanas, att tala sanningen och bekänna sitt brott, blef detta tilltal af Brattberg bevaradt dels med ett fräckt hån, dels med hädelse1 Ila bedyrande af sin oskuld. Målet uppskjöts.