ligt lifliga, till följe af den nästan exempel lösa tillgången på pengar, har man i allmänhet varit t. o. m. eldigt sysselsatt med de på tapeten tvenne celebra frågorna den nya landshöfdinge-instruktionen och det af ryktet, såsom möjligen förestående omtalade spannemålsexport-förbudet. — Diskussionen härom har, komma hvart man komma vill, interfolierat prisackorderna på råg och tackjern, och sannerligen, så vigtiga desse sednare än varit och äro för affärsmän denna marknad, så hafva de icke dessmindre, vid mer än ett tillfälle, fått stå tillbaka för de förra. Märkligt nog är att meningarne om så väl instruktionen som spannemålsförbudet äro alldeles odelade, i att fördömma den förra och att alls icke vilja tro på möjligheten af det sednare. Hvad särskildt den förre eller instruktionen beträffar, så synes man, såsom hufvudresultat af allmänna meningen, hafva blifvit ense derom att, i fall statsrådet Mörner är en bland dem, som voterat för samma instruktion eller, som är detsamma, icke nedlagt sin allvarliga reservation deremot, hans utnämnande till höfding öfver detta län, efter landshöfding Bergenschöld, mindre än någonsin kunna vara, ens för honom sjelf, önskvärdt, hvilket vill ungefärligen säga detsamma, som att man här ber Gud bevara sig från en landshöfding, som kan hysa ringaste sympati för en sådan envåldsmakt som den, hvilken i berörde instruktion blifvit höfdingarne tillagd. 0 oto EAST