Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1856, sida 1

men som jag har godt väderkorn och viga ben, slingrade jag mig undan och smög mig ombord ät skeppet )Surate, der jag fann en fristad nere i kölrummet. På det sättet slapp jag hamphalsduken. Det var visst lycka det, men hvartill tjenar lifvet, då det — tjenar till ingenting? 2 — Ovestein, sade Bantam; — du förtjenar att lefva ... Hör på! Vet du, om här i Cheribon flnnes någon ung hygglig Holländska, som kunde se ut Som ett bättre fruntimmer, när hon får korallsmycken och kinesisk sidenklädning? — — UHolländskor af blandad race? sade Ovestein och såg upp i tälttaket, — falska Holländskor, mestiser : Här har på ett århundrade blifvit så många blandningar. — Det är mig likgiltigt, inföll Bantam; — jag frågar ej efter racens renhet. Jag vill ha en ung och vacker qvinna ... något, som ej är sällsynt bland kreoler af blandad race . . . en qvinna, som om möjligt talar både Holländska och Malajska. — Är det för er egen räkning? frågade Ovestein. — — Nej, för er, Ovestein... Jag vill gifta bort er, ; i Ovestein betraktade förvånad Malajen. — Blir ni förundrad öfver det! utbrast Bantam; — då ni närmare lär känna förhållandet, skall ni förundra er ännu mer. Emellertid måste ni nu först och främst ha reda på fruntimret. Ä — Hon är funnen, ropade Ovestein. — Hvar är hon? ; — Här i Cheribon. En Holländska, för hvilken de förnämsta familjer i Amsterdam ej skulle skämmas, , Hon har spanskt blod i ådrorna, hvi b kunat syns af hennes svarta ögon och friska)