Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1856, sida 1

De fridlöse på Java. (Forts. fr. föreg. N:r.) — Det var jag, som ledde det hela . . dermed kan jag skryta. Vi ville icke löpa fara att döda vår Paul, i stället för att rädda honom, utan måste framför allt passa på ett tillfälle, då besten aflägsnade sig litet ifrån dig. Men knappt såg jag fyra stegs mellanrum mellan dig och den dumme elefanten, förrän jag sade till mina vänner: Nu, nu! Rakt i örat! Allmän eld! Paul tryckte Vandrusens hand, men de tårar, som glänste i hans ögon, voro en gära åt den dödade vännen, den stackars elefanten. — Vet du, om här finnes någon käna? frågade han Holländaren. — Javisst, Boon-källan, som är derborta. Och Vandrusen pekade åt en :klippa, hvilken låg i samma riktning, som elefanten tagit. På bottnen af allt joraiskt finnas tårar. Paul kände sig fattad af den djupaste rörelse, då han för sista gången betraktade det ädla djuret, hvars öde blef detsamma som de flesta ädla menniskors: det att falla offer för en god handling. En anmärkning, som Strimm gjorde, påskyndade nybyggarnes återtåg. — Denne elefant, sade han, — är icke ensam. När de andre på afstånd vädra dennes blod, skola de komma i vildaste språng och störta öfver oss som tigrar. Elefanter vilja alltid hämnas sina slag