Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1856, sida 3

HNUT7I. IINGII. SiyckegodEtt motstycke till Änusa-Hans. Såsom sådant omnämner Skånska Posten en gammal gumma vid namn Österberg, hvilken, ehuru nu 80 år gammal, ännu fortsätter de vandringar hon för 40 år sedan börjat, och hvarmed hon sedan hvarje vecka fortfarit mellan Christianstad och Carlshamn. Det har visserligen kunnat hända, att någon gång en vecka passerat, utan att en sådan promenad blifvit företagen; men då det deremot stundom inträffat, att hon hitkommit t. o. m. 3 gånger under en vecka — hvartill dessutom böra läggas åtskilliga extrapromenader till Carlskrona, Wexiö, Ronneby, Sölvesborg o. 8. v. — så torde det befinnas, att denna qvinna, i afseende på den tillryggalagda väglängden, icke allenast kan fullt mäta sig med, utan t. o. m. troligen icke så obetydligt öfverträffar Åhusa-Hans. Vare dock detta sagdt med all tillbörlig aktning för den sednares obestridliga förtjenster. Icke heller i redbarhet och pålitlighet gifver gumman Österberg sin medtäflare efter. Hon har ganska ofta medfört högst vigtiga bref, i hvilka dels betydliga penningesummor, dels vexlar på ganska stora belopp (ända till 40,000 rdr) varit inneslutna, och ännu har aldrig inträffat, att något enda, henne anförtrodt bref förkommit. Om anledningen till en af gumman Österbergs vandringar från Carlshamn till Christianstad berättas följande temligen lustiga anekdot. En handlande på sistnämnde ställe skickade en tisdagsmorgon sin dräng till Carlshamn med bref, inneh.llande penningar till inköp af en vexel, med åläggande för drängen att vara tillbaka torsdags morgon före kl. 8. Drängen anlände till behörig ort onsdagen och aflemnade brefvet enligt adress hos brukspatronen M., men ej på kontoret, utan till en jungfru i köket, der det blef qvarliggande till upp mot middagen. Då hr M., erhöll brefvet och efterfrågade brefbäraren, fick han det besked, att denne efter brefvets aflemnande genast aflägsnat sig utan att afbida svar och återvändt till Christianstad. Hemkommen å utsatt tid och af sin husbonde tillspord om svaret å brefvet, yttrade drängen, att han förmenade sig hafva nöjaktigt uträttat sitt uppdrag genom att endast aflomna brefvet och återkomma på bestämdt klockslag. Om afbidande af svar hade han ej erhållit föreskrift. Den ögonblickliga förlägenhet, hvari köpmannen försattes genom drängens tafatthet. undanröjdes emellertid snart derigenom att gumman Österberg, som onsdagsefterm. blifvit affärdad från Carlshamn, redan före kl. 8 torsdagsmorgonen inställde sig pi köpmannens kontor, medförande bref med den reqvirerade vexeln. Man vill veta, att gumman af köpmannen hugnades med en hederlig dusör för sin snabba vandring. En djerf sångerska. Då den ryktbara sångerskan Alboni, som är känd för sin utomordentliga kallblodighet och sitt mod, vid en resa till Triest erhöll kännedom om att en kabal mot henne var i gång, skatfade hon sig genast reda på tillställaren deraf. I karlkläder, hvilka förträtfligt passade till hennes korta här, starka figur och raska sätt, begat hon sig tiil det kaffehus, hvarest sammansvärjningen mot henne skulle uppgöras, samt blandade sig ibland deltagarne uti komplotten. Jag är en främling,sade hon till komplottens Brutus, ymen är det friga om att tillställa något upptäg eller något djertt streck, så räkna på mig! Med mycket nöje, blef svaret, Pvi hafva kommit öfverens om att i qväll uthvissla en sångerska. voch hvarför då? frågade Alboni, bvad har hon då gjort? Ar det något fult drag man kan lägga henne till last? — Nej inte just det, vi veta öfverhufvud ingenting om henne utom det att hon kommer från Rom och vi vilja här ej hafva några sångerskor, hvilkas rykte ej bl.fvit af oss sjelfva grundlagdt, fortsatte den andre. Det synes mig ej vara mer än billigt, menade Alboni; vmen låt mig då också veta hvad roll jag skall spela i denna historia! Ni behöfver blott taga denna lilla pipa; hvardera af oss bär en dylik. På ett tecken, som gifves efter Rosinas aria (uti Barberaren i Sevilla), beböfver ni blott instämma i den storm, som då kommer att uppstå. Aha! jag förstår er! svarade Alboni och mottog en nätt pipa af svart träd med ett rödt band. På utsatt afton var theatern öfvertylld. Då ridån gick upp, hörde man med spänd uppmärksamhet på Almaviva och Figaro, publikens gunstlingar, hvilka starkt eppläderades;men just som Rosina visade sig i scenen, der hon tilltalar den svartsjuke förmyndaren, hördes ett gällt ljud från ett balft dussin pipor, utan att bry sig om signalen, som skulle gifvas af kabalens ledare. Alboni trädde nu ända fram till rampen, visade pipan, som hon bar i bandet kring halsen, samt ropade leende mot herrarne i parketten: Mina herrar, vi böra ej uthvissla mig, utan cavatinan. J hafven begynt för tidigt! — Efter ett ögonblicks paus dänade en väldig applåd genow salen. Alboni blef denna afton elfva gånger framropad och öfversällad med buketter och kransar. Signora, jag hade en aning om att ni kände till denna kabal, sade teaterdirektören, då han efter föreställningens slut kysste den djerfvasångerskans hand.