Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1856, sida 1

Å sin sida tycktes elefanten serdeles belåten med att på närmare håll få betrakta ett af dessa djur, hvilket han med sin skarpa, värt förstånd i manga hänseenden öfverläg-na instinkt, visste sig vara utsedd att lyda och tjena. Faul smekte med sin lilla hand kolossens skrynkliga öron, hvars majestät ej tycktes förtörnadt öfver denna närgångna djerfhet. Hefanten syntes tvertom finna nöje i dessa bevis på tillgifvenhet och sökte gälda dem på det sätt, att han försigtigt krökte sin snabel kring Paus hals och axlar och ur djupet af sin strupe lät höra ett mildt ljud, som icke destomindre gaf en förestälining om kraften i hans röst, om vreden, hämnden eller kärleken höjde den till äskans tongängar. Detta utbyte af artigheter och smekningar räckte länge, och Paul kände verkligen behag deruti. Ett leende spelade på hans läppar, såsom en solstråle på en mulen himmel. Elefanten böjde sina pelarelika ben, såsom en vän, hvilken finner ett samtal så underhållande, att han sätter sig, för att mera beqvämt fortsätta det. Paul ville ej begå en oartighet mot ett så ädelt djur, utan satte sig ned i dess skugga. Sådane äro öknens äfventyr — händelser, som verkligen förtjena namn af äfventyr. Vi befinna oss på Java, i Indiens hjerta. Jag skrifver icke en