Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1856, sida 3

Insändt. Efter att hafva genomläst det berigtigander Hr Capten H. Sabelfelt låtit införa i G. H. och Sjöf.Tidning N:o 6 den 8 dennes, har jag dröjt med besvarandet dels derföre att jag för närvarande svårligen kan komma till rätta med honom, då han nekar för sitt ord, hvilket, ehuru gifvet mellan fyra ögon, likväl bör hos hvarje hederlig karl respekteras; dels emedan han, efter den erfarenhet jag vunnit om hans beteende, icke drar i betänkande att afvika från sanningen och derunder framkasta de sanningslösaste beskyllningar, och sådant i ett Bätsmans-spräk, som tydligt stämplar honom sådan som han är. Således förbigär jag berigtigandet? och vill blott göra några anmärkningar vid de bifogade attesterna, hvilka utan att träda från sanningen, bevisa mindre än intet till Hr Captenens försvar eller urskuldande; förbehållande mig att framdeles med sannolika skäl visa att Hr Capten gifvit det löfte, hvartill han nu så käckt nekar. Hvad sålunda först beträffar Hr General-Majoren Silfverstolpes attest, så lärer densamma vara tillkommen för att ådagalägga nödvändigheten af Ir Captens kraftyttring att om jag förde oljud och störde passagerarnes ro han läte sätta mig i landv, men att äfven denna förödmjukande hotelse var öfverflödig och opåkallad, styrkes deraf att bemäldte attest icke nämner ett ord eller ens häntyder på att jag var bullersam; och för att än ytterligare bevisa detta, får jag upplysa Hr Capten att då jag dagen efter händelsen berättade den för passagerarne, inga viste deraf mer än de som vid tillfället vistades på däck, och som, så vidt jag i mörkret kunde urskilja, voro 2 eller 3 utom bemäldte Hr General-Major jemte ett fruntimmer, som jag tror var hans Fru; hvarför desse begge sednare befunno sig der så sent på natten förmodar jag hafva varit, efter de iakttagelser jag vidare gjorde under resan, att Damen, som inlogerades efter mig i styrmannens hytt och som under dagen kommit ombord vid varfbacken, tillhörde herr Gen.-Majorens familje eller sällskap. Jag förklarar ännu en gång, att ehuru, för mitt kroppsliga lidande, det var behöfligt att hafva egen hytt, hvarförutan jag icke företagit den långa resan, hade jag med nöje löst Captenen från sitt löfte till mig, som, jag upprepar det, gafs dagen före afresan från Göteborg, om han på ett beskedligt sätt framställt frågan derom — att jag icke genast uttog billet var ett fel; men kanske hade utgången blitvit densamma — och att jag fiderade mig till de löften jag fått bör icke förundra. Hvad dernäst angår Hr Majoren A. G. Netzels bevis så kunde jag stillatigande förbigå samma; men då det utom annat, äfven innefattar videtur om hr Capten Sabelfelts humanitå, så torde det tillåtas mig dervid göra den anmärkning, att man har så olika begrepp om humanite, oeh huruvida hr Majoren är rätt man att deröfver vitsorda lemnar jag till de personers omdöme som en eller annan gång varit passagerare på de ångfartyg, hvarå hr Majoren förr var Befälhafvare. Slutligen skulle hr Majoren och Riddaren Cramers bevis vara hr Capten Sabelfelts nödankare; och ehuru jag icke var närvarande vid den confrontation hr Majoren anställde med Capten och Styrmannen, tror jag dock att denne sednares rättskänsla manade honom att upplysa sanningen neml. att han i Göteborg lofvat mig att ifrån Motala till Stockholm begagna hans hytt så vida Capten dertill gat sitt medgifvande, hvarföre, sedan Capten Sabelfelt förnekat detta medgifvande, hr Majorens bevis fått detta sväfvande uttryck att hr Majoren icke såg Capten Sabelfelts handlingssätt i samma dag som jag.? — Och härmed farväl hr Capten — var viss på att jag i framtiden skall undvika hvarje beröring med Herrn. C. Bratt. rn gg AA AR TENN ENN