Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1856, sida 2

— NM — — — ———— märkte af vissa oroande tocken, att döden lurade under segrarnes fötter. Mellan springorna ä mellandäcket uppträngde nämligen en nästan omärklig rök. Sureouf visste af ersarenheteu, att Malajerna, vid sädane tillfällen som detta, hellre än att låta hänga sig, sätta eld på krutdurken och spränga sig och det tagna fartyget i luften. — Af med änterhakarne, och alle man tillbaka till reton! ropade Surcouf. Man lydde, utan att resonnera öfver orsaken till denna besynnerliga befallning. Sureouf stannade ensam qvar å Malaccasv däck; när han såg, att alla hans män voro i säkerhet och på ett tillräckligt afstånd frän Malacca, kastade han sig i hafvet och simmade tillbaka till ÅBreton. Kort derefter sprang Malacca i luften och betäckte hafsytan med spillror och stympade menniskolemmar. Den lilla jerndörren till Malaccas krutdurk hade räddat Surcouf och hans besättning. Under villervallan hade Kobra-Kapello ej kunnat finna nyckeln till nämnda dörr, utan måst åtnöja sig med att anlägga eld i kölrummet. Detta gaf segrarne tid att aflagsna sig. Så åtminstone förklarade Surcouf saken, och hans gissning är ganska sannolik. Tre man af Bretons besättning hade stupat. Flera voro sårade, bland hvilka dentappre Mordeille. Surcouf göt några tårar öfver Malaccasn öde, ty han älskade sin gamle aviso, såsom hvarje sjöman älskar det fartyg, som varit skådeplatsen för hans bragder, drömmar och faror. Under striden hade de unga slafvinnorna från Timor hoppat i hafvet och simmat till Breton. Efter segern kastade de sig till Surcoufs fötter och