gor kunna, med undantag för högst få herrar ståthållare, besvaras med annat än nej. IIafva landssekreterare och landskamrerare eller landtstatens tjenstemän i öfrigt i sednare tider mer än förr visat några anmärkningsvärda prof på egennytta, försummelse, oskicklighet eller uppstudsighet mot herrar landshöfdingar? Tvärtom. Vi känna åtminstone härom ingenting annat än att en landshöfding i ett af de norra länen nyligen haft något litet mungräl med sin landskamrerare, och att på något ställe landskamreraren eller landssekreteraren reserverat sig mot ett och annat förslag till tjenster vid landtstaten, dervid likväl alltid landshöfdingarne slutligen fått sin vilja fram. IIvartill behöfdes då att i förevarande fall taga ett så märkbart steg på det förhatliga godtyckets väg? Eller tror man på ens sannolikheten deraf, att en rättrådig och skicklig landshöfding, som sjelt får föreslå och således i 99 fall af 100 kan anses tillsätta sina biträden, skulle vara hlottställd att från deras sida finna ohörsamhet eller vanvördnad?? Man kan äfven härpå tryggt svara nej. Fördenskull återstår för en vanlig slutkonst intet annat motiv för den stadgade förändringen än nödvändigheten för oskickliga och despotiskt sinnade landshöfdingar att, kosta hvad det vill, göra sin mening gällande i trots af allt motstånd från de lägre tjenstemännen, som enligt gamla landshöfdingeinstruktionen äro satte landshöfdingen till hjelp?? Eller har den nya föreskriften tillkommit endast för att uppenbara den hemliga böjelsen hos vår nuvarande styrelse, att småningom ställa hela vår administration på en absolutistisk fot och att söka i tidens längd göra de civila tjenstemännen lika, ja mera, beroende af disciplinära lydnadsstadganden än militären? Man borde likväl besinna att det förra kan blifva till vida högre grad vådligt för det allmänna. Landshöfdingarne äro egentligen de som utöfva styrelsen inom landet såsom verkställare af alla administrativa författningar. En kontroll på dessa embetsmän är fördenskull af den aldra största vigt, särdeles i kritiska tider (och sådana kunna också här inträffa.) Man stiftar icke lagar med hufvudsakligt afseende på dem som antagas vara rättsinniga och laglydiga, utan fastmera på dem som kunna förmodas benägna att öfverträda lag eller missbruka myndighet. Således skulle det kunna hända att, t. ex. vid tillfället af en starkare brytning inom de politiska partierna eller rent af en statshvälfning, landshöfdingen, initierad i regeringens eller ett öfvermäktigt partis planer, skulle finna för godt att för dessa planers befordrande från embetet skilja alla sina motsträfviga biträden och i stället förordna under landshöfdingens vilja lydiga redskap eller s. k. kreatur, för att gifva författningsenlig verkställighet åt de mest godtyckliga och våldsamma befallningar, hvilket dock icke torde vara så lätt under nuvarande förhållanden. På detta sätt skulle landshöfdingarne snart sagdthafvaisin makt att rent af på egen hand göra revolution både för och emot regeringen, åtminstone att genom sina godtyckliga åtgärder helt och hållet desorganisera landet och sätta det allmännas väl på det äfventyrligaste spel. Eller låtom oss taga ett icke politiskt exempel. Om det skulle falla en despotisk landshöfding in att vilja gifva landträntmästaren befallning atttill någon obehörig person utassignera landtränteriets kassa, men landskamreraren nekade sin kontrasignation å en sådan befallning eller landträntmästaren vägrade att ntlemnade medlen, så skulle ju landshöfdingen för en dylik ohörgamhet kunna, jemlikt 66 8 i instruktionen, skilja dessa båda tjenstemän från utöfningen af deras embeten och jemlikt 39 8 dertill förordna andra för landshöfdingen mera behagliga personer. På detta sätt sknlle han ju med biträde af några för tillfället tillförordnade, som icke förstode något annat än att lyda, kunna i laga form sätta sig i disposition af ränteriets alla medel! Men om ock dylika farhågor under nuvarande förhållanden kunna anses såsom spöken midt på ljusa dagen (bvilket vi knappt ha lust att motsäga), så framstår dock såsom en oundviklig följd af den åt landshöfdingarne inrymda godtycklighetsmyndighet, att det skall blifva allt svårare och svårare att till tjenstemän vid landstaten finna skicklige personer, som tillika äro ömtåliga om sin sjelfständighet och icke böjda att underkasta sig satrapers tillfälliga ga lynne eller begrepp om ohörsamhet och vanvördnad. En lång erfarenhet ådagalägger, att den egentliga plantskolan för landshöfdingar sökes inom regementena och hofvet, och hvar och en vet af hvilken beskaffenhet de begrepp om den blinda lydnadspligten äro som vinnas inom dessa kretsar. Naturligtvis måste äfven en sådan erfarenhet utöfva sina verkningar i afscende på de underordnade tjenstemän, som ställa sig i beroende af dylika chefer. Man synes härvid också hafva helt och hållet förbisett den moraliska verkan af all godtycklighetsstyrelse på dem som deraf bero. En person med skicklighet ocb heder har otvifvelaktigt mera nit och intresse för ett värf der man mera litar på förtroendet till hans goda egenskaper och hans redlighet, än der det hotande Damoclessvärdet af chefens nyck eller dåliga lynne hvarje ögonblick hänger öfver hans hufvud. Han kan visserligen i sednare fallet vara mera försigtig och möjligen undvika påtagliga anledningar till förebråelser, men den kärlek eller lust för embetets utöfning, som drager halfva lasset, kommer troligen att mångenstädes saknas; i stället för personer med insigter och sjelfständiga tänkesätt, skall man småningem bilda en kår af ögontjenare och lyeksökare. Lägger man härtill, att den nyligen beslutade löneregleringen för landstatens tjenstemän, åtminstone efter hvad de sjelfva påstå, i allmänhet försämrat i stället för att förbättra deras vilkor (2) så skall man lätt finna att nästan all uppmuntran framdeles kommer att saknas för dugliga och karakterfasta män att egna sig åt dessa ganska mödosamma befattningar, som dessutom taga verklig duglighet i anspråk. Vi hemställa hvad resultatet ar dessa förhållanden kan blifva i en kanske icke så långt aflägsen framtid. Detta borde likväl i någon mån hafva fästat hr inrikesministerns uppmärksamhet innan han till H. M. Konungens underskrift framlade den ifrågavarande författningen.