Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1856, sida 1

Pe fridlöse på Java. AT Mery. (Forts. fr. föreg. N:r.) Besättningen stod uppställd i tvenne leder, längs styrbordsoch bagbordssidorna. Surcouf höll till densamma följande korta tal (man får aldrig hålla långa tal till sjömän, sade Nelson): landet ger pardon; hafvet aldrig. På hafvet måste man segra eller dö. J skolen segra. vBretons besättning teg, men man hörde vapenskrammel utefter lederna. Ankaret lyftades, seglen hissades, och solen gick upp med sydlig vind, såsom Surcouf förutsagt. Pauls blickar voro fästade på den flyende stranden, som allt mer och mer sjönk IM En hemlig tår fuktade hans kind. under synkretsen. Ett kanonskott dånade öfver vattnet: franska flaggan hissades på den fiendtliga oceanen. Ett sådant ögonblick är alltid högtidligt. Flaggan tycktes säga till alla: Frankrike är öfverallt, der jag är. Paul betraktade flaggan, gick derefter till Surcouf och sade: — Jag lemnade mina vapen hos Davidsons och väntar, att ni gifver mig andra. Surcouf pekade på trappan till mellandäcket. — Der är vägen till rustkammaren. Gå ned och välj. Paul riktade suckande ännu en blick mot Kalimas horisont och lemnade däcket.