Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1856, sida 2

Den unga kreolskan qvarstod ännu i samma ställning på balkongen, och Paul, som måste gå förbi husets fagad, för att komma till Surcouf, vågade ej lemna sina plats af fruktan att bli sedd af Aurore. Han ville ej för henne upptäcka sitt nattliga och för henne måhända misshagliga ströftåg. En kraftig men återhållen röst uttalade Pauls namn. Ynglingen darrade; han hade igenkännt Surcoufs röst. Ett beslut måste skyndsamt tagas och verkstillas, såvida ej Paul ville ådraga sig misstanka för feghet och betraktas såsom desertör. Denne tanke öfvervann alla betänkligheter. Han steg hastigt fram ur häcken, bakom hvilken han stått dold, och i samma ögonblick hördes ett qväfdt rop från balkongen och klingandet af ett fönster, som häftigt stängdes. — Hon älskar mig, sade han, — och skall förlåta ett fel, hvartill kärleken förledt mig. Han skyndade fram till Surcouf, fattade hans hand och framstammade en ursäkt, som denne höll till godo, emedan tiden ej tillät längre samtal. — Låtom oss gå, sade Surcouf och tillade, pekande på himmelen: — Ser du skyn, som delar sig i strimmor mot norr? .. Ett godt tecken! Vid soluppgången ha vi en frisk sydlig bris. — Lycklige Surcouf! sade Paul för sig sjelf, — han tänker på skyar, på sydlig vind, på Malacca, äntringar, nybyggarne i Samarang, och på sitt fädernesland! Och jag . . jag tänker på en qvinna. — Jag har sofvit som en pascha i detder skjulet, fortför Surcouf glädtigt, — och ni Paul, huru tillbragte ni natten? — Åh, svarade Paul med en viss säkerhet, —