Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1856, sida 2

— Der ser du nu min Breton, ropade Surcouf glädtigt. — Han är ensam i den lilla hamnen ... Ser du honom? — Ja, Surcouf. — lan bär danska flaggan på mesanen, fortfor Surcouf, — men på en kabellängds afstånd från hamnen hissar jag franska flaggan och saluterar den med tjugo kanonskott midt i näsan på sjöröfrarne. Breton var i sjelfva verket ett litet vackert fartyg, lätt som en sjöfågel. Dess besättning utgjorde tjugofyra man, tillhörande många olika nationer, men det stora namnet Surcouf var ett band, som broderligt förenade alla. Bland dessa oförskräckta män var en Fransman från Provence, vid namn Mordeille, den förnämste. Han var Surcoufs vän och hade, likasom denne, förvärfvat ett stort anseende bland korsarerna. Mordeille var liten till vexten och mycket mager, hvarför han ock plägade säga, att ingen kula kunde få tillräcklig plats i hans kropp, för att döda honom. Surcouf hade lofvat honom befälet på Breton, sedan man lyekats återtaga Malacca. År 1815 lemnade Mordeille tjensten, sedan han at Napoleon dekorerats med hederslegionen. Författaren till denna roman eller, rättare, denna historiska berättelse, var i ungdomen hedrad med Mordeilles vänskap och har i troget minne förvarat hans skildringar ur sitt händelserika lif, af hvilka många lemnat straff till detta arbete. Surcouf och Paul gingo ombord och emottogos af Mordeille med de lifligaste vänskapsbetygelser. — Är allt färdigt? frågade Surcouf. — Man väntar sista signalen af kommandopipan, svarade Mordeille. (Forts.)