2—62k akm— — de intryck, — nej. jag har ej misstagit mig: Surcouf lefver. Jag skall visa er honom ännu i afton. Klockan ringde. Aurore visade någon tvekan; derefter sade hon: — Man kallar oss .. Låtom oss iakttaga höflighetens fordringar. — Och i afton Surcouf .. sade Paul. Aurore nickade bifall. Hon återvände till gården. Paul följde henne. Middagen var ett verkligt afsked åt de båda flyktingarne; derpå kunde man ej misstaga sig. Davidson visale denna kalla och stumma artighet, som är värre än en öppen förolämpning. Den patriarkaliska familjen hade synbarligen dömt såsom i de civiliserade länderna är vanligt. I norr och söder, i tältet och palatset, rättar sig verlden efter det yttre skenet och frågar ej efter den inre verkligheten; den frågar ej, hvad man är, utan hvad man synes vara. Aurore höll god min och uppbar med leende ansig:e det ogästvänliga och skymfliga bemötandet. Hon måste det, emedan Paul utan tvitvel skulle blifvit förledd till ett utbrott af sin vrede och vändt upp och ned på hela plantaget, om han märkt minsta spår af otålighet i hennes anletsdrag. Då de stigit upp från bordet, tog Aurore, som ej ansåg någon vidare grannlagenhet vara på sin plats, Pauls arm och sade, sedan de aflägsnat sig något från terrassen: — Tala upprigtigt: hyser ni intet tvifvel... Är Surcouf verkligen i Kalima? — Jag kan förvissa er derom, svarade Paul; — jag är emellertid lycklig öfver ert tvifvel. — Och hvarför gör mitt tvifvel i detta hänseende er lycklig? (Forts.)