A— —— — — — ————— Systrarne Davidson voro ej i hennes sällskap, men Aston följde henne troget. Hon helsade på Paul, räckte honom handen och sade med ett visst eftertryck på sina ord: — Ni ser, att jag är ensam .. Hvad säger ni derom? Paul höll ännu hennes hand i sin; han skulle släppt den lika ogerna, som en girig skulle bortkastat ett på hans väg funnet guldmynt. — Nå, hvad säger ni härom? upprepade Aurore med ökadt eftertryck. Paul öppnade sina stora svarta ögon, fulla af intelligens och eld; men han fann intet svar. — De männen förstå då ingenting, fortfor Aurore i en låtsad ton af harm och stampade i marken med sin odalisksandal, som dolde en liten bländande hvit fot. Från Aurores svarta af vattnet fuktiga lockar nedrann på pannan och kinderna droppe på droppe, likasom om en perlkrona plötsligt lossnat på hennes hufvud. Hon var i detta ögonblick skönare än någonsin. Badet hade gifvit hennes hy den saftiga friskhet, som ej är så vanlig hos sydländskor, som hos norde ns qvinnor. — Nåväl, jag måste då säga honom allt, fortfor Aurore de Despremonts; — han skulle betrakta mig evigt utan att tala, likasom om han sågo mig för första gången... Herr Paul, vi hafva stött oss med familjen Davidson. I — Än sedan? sade Paul tankspridd. — Kan det vara er likgiltigt? frågade Aurore. — Har jag stött mig med er? — IIvad ni nu är barnslig, Paul! Kunna vi stöta oss med hvarandra, vi? — Det öfriga är mig likgiltigt, madame. — Kalla mig då Aurore, min herre ... och om ni