Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1856, sida 3

Q TUy—d— — — — Hvad jag gör är förfärligt, sade han för sig sjelf; — Hvad har blifvit at mina vänner, mina bröder i Vandrusens nybygge? Jeg vet det icke .... Jag har som en feg usling låtit fjättra mig h4r at en qvinna ... af en omöjlig kärlek! Jag vill bryta min boja och fly! Men styrka fattades honom alltid i det afgörande ögonblicket. Ett ljud af en välkänd stämma, ett klingande skratt under palmerna, en flik af en hvit klädning, skymtade bland träden . . med ett ord: allt ända till det minsta, som för ögat eller örat förrådde närvaron af den älskade qvinnan, qvarhöll honom såsom en osynlig jernboja. Ett lif utan kärlek väntade ju honom öfverallt! Hvart skulle han då fly? Han kände blott en ort, der hans hjerta kunde få frid .. till denna längtade han, men vägen dit gick ej öfver hafvet, utan genom dödens port. Det var i synnerhet om aftnarne, dessa dystra tankar sysselsatte honom: han hade då en timma, som han kunde egna åt ostörd enslighet. Davidson lnmnade honom under många artiga ursäkter, ty plantageegaren trodde sig helt naturligt vara nödvändig för Pauls sysslolösa tillvaro, och då han alltid fann denne sorgsen, försökte han med sin ädla holländska godmodigt förströ sin gäst med en evig exposition af sina egors rikedomar. Alla aftnar klockan 6 fann sig den gode Davidsson verkligen ledsen öfver att nödgas lemna Paul, och han måste haft ett vigtigt skäl att vid denna tid beröfva honom sitt sällskap, men skälet nämndes aldrig, och den förälskade Paul var icke nyfiken. (Forts.)