i detta afseende sina skrupler, och anmärker att den hufvudsakligen kommer blott samhällets rikare klasser till godo, men stär med detsamma i en skärande motsats till de arbetande klassernas tillstånd. Såsom bevis för detta påstående anföres, at före 1789 fanns fattigdom i de europeiska länderna, men icke större än att den utan svårighet uppvägdes dels af den enskilta barmhertigheten, dels af den offentliga fattigvården. Till trots af förf:ns auktoritet och till trots af de anförda visserligen mycket talande exemplen af eländet på Engelska och Fransyska fabriksorter, samt till trots af de liknande tal man hör från vännerna af den gamla goda tiden, så våga vi på det bestämdaste förneka giltigheten af denna sats. Så bjert än eländet i våra dagar, på vissa orter, må framstå, och så upprörande det ofta talar till den menskliga barmhertighetskänslan, så kan det dock aldrig jemföras med hvad som förr ägt rum. I vår sorg öfver det närvarande kan derföre alltid, så väl i detta som andra afseenden, den trösten ingå, att vi likväl gått oupphörligt framåt till ett bättre, att nöd och elände i våra dagar äro både mindre utbredda och af mildare karakter än i de gamla tiderna. Härpå skulle öfverflödigt många bevis kunna anföras, men vi inskränka oss till det enda faktum, som af förf:n sjelf åberopas på ett annat ställe i boken, nemligen att år 1697 öfver 80,000 menniskor dogo i Sverge af hungersnöd. Är det ens tänkbart, att detta, utan att förfärliga olyckor öfvergått icke blott Sverge, utan hela Europa, skulle kunna hända i vår tid? Och dock skedde det nu det sista året af Carl XI:s lyckosamma regering, derunder Sveriges tillstånd i betydlig grad förkofrats mot hvad det förut varit. Huru kan förf:n med detta exempel för ögonen, yttra, att fattigdomen i Europa före 1789 icke var större än att den utan svårighet uppvägdes dels af den enskilda barmhertigheten, dels af den allmänna fattigvården? Då förf:n anför Dickens och Eugnes Sues skildringar, såsom bevis för fattigdomen i det närvarande England och Frankrike, så kunde vi hänvisa honom till Bulwers hemska målning af tillståndet i Frankrike kort före 1789. Det var detta lika allmänna som djupa elände, som var den mest verkande orsaken till 1789 års revolution. Men gerna instämma vi likväl i grundtanken af dessa förf:na ord Då vi således prisa mensklighetens ofantliga framsteg i senare tider, måste vi icke förlora ur sigte den fläck, som vi icke kunna bortpolera på glansen af dessa framsteg, och som mer och mer(?) utbreder sig på deras yta. Först då kunna vi säga, att denna civilisation har något verkligt värde, när denna fläck försvinner. Och dessutom — huru stor del af menniskoslägtet åtnjuter denna civilisation ? Hittills hufvudsakligen Europa, hvars folkmängd utgör 260 millioner emot de 1200 millioner, som lefva på jordens alla verldsdelar. De framsteg således, som den Europeiska civilisationen gjort, och som många tro hafva nära upphunnit sin gräns, så att menskligheten snart ej mer kunde stiga högre, äro blott en början på den bana, den ännu har att gå för att dels utbreda sig öfver hela jorden och till alla folk, och dels befria den ifrån denna fläek, som betager den nästan hela sitt verkliga, moraliska och andliga värde. Förf:ns skildring af Eländet i Sverge är ganska märklig, men tarfvar dock kommentarier, för att ejledatill mycket missförstånd. Såsom ett bevis på huru de fattiges antal samt eländet i andra former? äro i ett stort och bekymrande tilltagande, anför förf:n följande siffror: Understödde fattighjon af alla åldrar, gifte och ogifte utgjorde: År vid en folkmängd af M. Q. S:a 1840 33138,837 31,801 62.293 94.194 1845 33316.536 33.332 64.826 98,158 1850 34-482.541 44.221 79.592 123,813 Under de 10 åren 1840—1850, derunder folkmängden ökats med 9,8 1, har alltså fattighjonens antal ökats med 31,2 y, således med mer än tredubbel procent. Dessa siffror bevisa i sjelfva verket föga. Dels kunna enstaka år mycket variera, hvadan det är nödvändigt att taga ett medium af minst 5 år, för att komma till ett någorlunda giltigt resultat, dels äro anteckningarne öfver underhållstagare i många församlingar icke tillförlitligt förde, men ju större erfarenheten i detta afseende blir, ju flera fattighjon skola befinnas upptagna, dels slutligen bevisar icke tillvexten af understödde fattighjon, att fattigdomen tillvext, endast att den blifvit mera behjertad. Hvad eländet angår, bör det väl anses förminskadt, ju mer de arme blifvit omhuldade af den allmänna barmhertigheten. — Att upptaga de 8. k. tyste fatFJ a, a PT