Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1856, sida 3

— hjelpare. Intet ondt skall vedersaras honom under mitt beskydd. Namnet Simming (Blixten) ropades bland vildarne. Simming framträdde; han var en sjuttonårig Vandakeri med en ljust kopparfärgad hy, krusigt hår, kantigt ansigte och vackra ögon. Ögonen äro menniskan. Aurore fann Simming ganska hygglig och antog honom med tillfredsställelse till vägvisare. Skiljsmässan var hjertlig. Den unga Kreolskan gjorde en hjeltemodig ansträngning och omfamnade de båda Vandallerqvinnorna. — De äro Guds barn, såsom vi, sade hon på franska till Paul. Männen hade aldrig sett en hvit qvinna omfamna en Malajska; denna handling af systerlig jemlikhet tycktes dem sublim; de utstötte glädjeskri, som liknade tigerns vilda rytande, och kastade sig till Europeiskans fötter, såsom om hon varit en gudinna. — Jag lofvar er ännu en gång, mina väuner, att vi skola återse hvarandra, sade hon. Paul, som fullkomligt kände vägen, lät emellertid Simming tjenstgöra såsom vägvisare och bjöd Aurore sin arm. Hon började också behöfva ett stöd, ty hennes krafter voro mycket medtagne. Vandringen fortsattes nu norr-ut. Aston tycktes vara förargad öfver, att han onödigtvis förskräckt sina följeslagare och varnat dem för vildar, som voro så hederligt folk. Solen sjönk ned i hafvet, och nattens skuggor utbredde sig öfver nejden, men på obetydligt afstånd såg man nu byn Kalima och de eldar, som blifvit tända kring hyddorna, för att aflägsna vilddjuren och försäkra boskapen om ostörd hvila. I den matta belysning, stjernhimmeln spred, sökte Paul någon igenkänningspunkt, som kunde vägleda honom till