Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1856, sida 2

ste ännu i hela sin prakt och, som man vet, hysa tigrarne och alla andra blodtörstiga nattströfvare fruktan för glansen af dagens stjerna. Detta kände Paul, och Aurore och utbytte i de blickar, de vexlade sin undran och förvåning. Deras tanke gick ännu längre. Då man ej kunde förmoda, att vilddjur vågade sig ut på den solbelysta slätten, hvarför visade då Aston så stor förskräckelse? Kunde ljudet af vandrande menniskors steg till den grad oroa ett djur, hvilket allmänt betraktas såsom menniskans vän? Icke heller detta var sannolikt, ty de enda menniskor, för hvilka Aston på sitt herrskaps vägnar verkligen hyste fruktan, voro Bantam och hans banditer, men desse kunde ej vid denna tid befinna sig på stora vägen till Kalima. Då jag en dag vid en väns sida genomströfvade den vidsträckta och mörka Viterboskogen, sade min följeslagare: Här är hvarje möte en fara. Det lyckligaste, som i sjelfva verket kan hända vandraren i en ödemark, är att ej möta någon. Tillochmed det menskligaste anlete är misstänkt på detta ödslighetens område. Så resonnerade utan tvifvel djuret, det vill säga hunden, och han resonnerade riktigt, såsom vanligtvis hans slägte, hvilket menniskans stolthet dock förnekar förstånd. En vild och djup dalklyfta — sådane man ofta möter under equatorn — öppnade sig några steg från det träd, under hvilket vära tre resande stannat. De hade mäst göra en läng omväg, för att undvika denna klyfta och öfver slätten komma till byn Kalima. Paul hade sina blickar fästade på klyftans rand och stod i spänd väntan på någon af dessa syner, som isa blodet tillochmed i solens glada ljus. Kreolskan, som alltifrån barndomen lekt med va